Miljömärkning och miljöledningssystem i nya LOU

Genom nya LOU ges upphandlande myndigheter utökade möjligheter att ställa miljökrav i upphandlingar genom ändringar i reglerna för miljömärkning och miljöledningssystem. Martin Vildhede och Johanna Alexandersson, Setterwalls, reder ut nyheterna och vad dessa kan tänkas få för effekter, särskilt för byggbranschen.

Under senare år har det blivit allt tydligare att upphandlande myndigheter ställer fler och mer långtgående miljökrav vid byggupphandlingar, exempelvis krav på att leverantörer ska vara certifierade enligt viss standard, eller likvärdigt, eller att material och varor inte får innehålla vissa ämnen. I nya LOU har möjligheterna att ställa miljökrav nu utökats, bl.a. genom förändringar i reglerna om miljömärknings- och miljöledningssystem.

Idag är ett vanligt förekommande krav i byggupphandlingar att leverantören ska inneha någon form av miljöledningssystem, d.v.s. ett strukturerat arbetssätt för att följa verksamhetens miljöpåverkan och systematiska miljöarbete, exempelvis ISO 14001:2004 eller likvärdigt. När ett sådant system efterfrågades enligt gamla LOU var det alltid tillåtet för en leverantör att (utöver likvärdigt intyg) åberopa andra bevis om likvärdiga miljöledningsåtgärder. Genom nya LOU har möjligheten att åberopa andra bevis än det miljöledningssystem eller den miljöledningsstandard som myndigheten kräver, eller likvärdigt, starkt begränsats. De nya reglerna innebär att det endast är om leverantören inte kan få tillgång till efterfrågat eller likvärdigt intyg inom den angivna tidsfristen och om dröjsmålet inte beror på leverantören eller något förhållande på dennes sida som myndigheten behöver godta andra likvärdiga bevis.

När det gäller miljömärkning ger nya LOU en möjlighet för upphandlande myndigheter att, under vissa förutsättningar, ställa krav på särskild märkning som bevis för att upphandlings-föremålet motsvarar de egenskaper som krävs. Definitionen av märkning är vidsträckt och omfattar alla dokument, certifikat eller intyg som bekräftar att exempelvis byggentreprenader eller processer eller berörda förfarande uppfyller vissa krav. Exempel på miljömärkningar är svanen och EU-blomman. En stor skillnad jämfört med gamla LOU är alltså att det numera är möjligt att direkt hänvisa till en märkning utan att behöva ange de faktiska kraven bakom en märkning.

Sett till de senaste årens utveckling är det inte osannolikt att de utökade möjligheterna att ställa miljömärkningskrav kommer att leda till att vi får se fler sådana krav i byggupphandlingar framöver, t.ex. för byggmaterial och byggvaror. Miljömärkningskrav får ställas i såväl den tekniska specifikationen och tilldelningskriterierna som i kontraktsvillkoren. Även andra likvärdiga märkningar ska dock godtas, liksom annan lämplig utredning om leverantören inte haft tillgång till den särskilda märkningen, eller likvärdig märkning, inom den aktuella tidsfristen och detta inte beror på leverantören.

Av förarbetena till LOU framgår att ett av målen med den nya lagstiftningen är att upphandlande myndigheter ska ges bättre möjligheter att använda upphandling till stöd för gemensamma samhälleliga mål, såsom skyddet av miljön och kampen mot klimatförändringar. Sannolikt kommer de utökade möjligheterna att uppställa miljökrav genom miljömärkning eller miljöledningsstandarder att kunna användas som ett medel för upphandlande myndigheter att säkerställa sådana mål. Vidare kan krav på miljömärkning eller miljöledningsstandard sannolikt minska upphandlande myndigheternas behov av resurser och kompetens för uppföljning.

Även om syftena bakom de nya reglerna är goda ser vi dock flera risker med möjligheterna att nu ställa ytterligare krav på byggleverantörer, som redan är underkastade högt ställda krav. Ändringarna bör även ses i ljuset av de övriga tillkommande krav som nya LOU medför, bl.a. när det gäller de s.k. uteslutningsgrunderna.

Tyvärr är det inte ovanligt att upphandlande myndigheter ställer krav på en certifiering eller standard utan att egentligen förstå vad den kräver av leverantörerna. Att bli certifierad enligt exempelvis en viss miljöledningsstandard är ofta en både tidskrävande och kostsam process, varför många byggleverantörer väljer att avstå, även om de ibland redan har vidtagit likvärdiga miljöledningsåtgärder. De nya reglerna riskerar därför vid en sträng tillämpning att leda till minskad konkurrens och i förlängningen att det anbud som antas inte är de bästa möjliga.

Mot den bakgrunden blir det viktigt att upphandlande myndigheter noga överväger vilka miljökrav som faktiskt är nödvändiga och ställer dessa krav i proportion till de nackdelar kraven innebär. Av nämnda skäl finns också anledning att alltid noga överväga alternativa krav, såsom t.ex. att leverantören i stället för att tvingas uppfylla visst miljöledningssystem får intyga att denne har vidtagit vissa utvalda krav på miljöledningsåtgärder. Vid bedömningen av vilka krav som bör ställas är det som alltid viktigt att göra en noggrann analys av marknaden och branschen, liksom upphandlingsföremålet som sådant.

Vilken effekt de utökade möjligheterna till miljökrav kommer att få i praktiken är alltjämt svårt att uttala sig om, men klart är att regeländringarna redan har medfört ett ökat fokus på miljöaspekter i offentliga upphandlingar. Det blir spännande att se hur de utökade möjligheterna tas emot av upphandlande myndigheter och hur reglerna faktiskt kommer att tillämpas.