EU-domstolen öppnar upp för s.k. anti-suit injunctions från skiljenämnder inom EU

Frågan huruvida en särskild typ av säkerhetsåtgärd – en s.k. anti-suit injunction –  som utfärdats av en skiljedomstol, är förenlig med Bryssel I-förordningen har varit föremål för mycket debatt sedan EU-domstolens avgörande i West Tankers år 2009. Ytterligare klarhet har nu getts i frågan efter att EU-domstolen den 13 maj 2015 levererade sitt avgörande i Gazprom.

I sitt avgörande i West Tankers år 2009 klargjorde EU-domstolen att en s.k. anti-suit injunction som utfärdats av en domstol i en medlemsstat och som syftar till att hindra en part att väcka eller vidhålla en talan vid en domstol i en annan medlemsstat inte är förenlig med Bryssel I-förordningen. Avgörandet väckte mycket debatt och kritiker har hävdat att avgörandet kan leda till att en part, trots skiljeavtal, väcker talan vid domstol i ett annat EU-land för att förhala rättslig prövning. Frågan har varit i vilken mån förbudet mot anti-suit injunctions inom EU även gäller när sådana utfärdats av en skiljedomstol. Denna fråga har nu besvarats.

Omständigheterna i målet var följande. Litauens största gasleverantör Lietuvos dujos, ägdes gemensamt av E.ON Ruhrgas International GmbH, Gazprom och den litauiska staten. År 2004 ingicks ett aktieägaravtal mellan de tre ägarna. Aktieägaravtalet innehöll bl.a. en skiljeklausul som föreskrev att tvister med anledning av aktieägaravtalet skulle hänskjutas till Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut.

År 2011 vidtog den litauiska staten rättsliga åtgärder vid litauisk domstol gentemot Lietuvos dujos, dess verkställande direktör samt två av bolagets styrelseledamöter som hade utsetts av Gazprom. Med anledning av detta påkallade Gazprom skiljeförarande vid Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut enligt skiljeklausulen i aktieägaravtalet. Gazprom yrkade bland annat att den litauiska staten skulle  åläggas att tillse att prövningen av det mål som pågick vid den nationella domstolen upphörde.

Skiljenämnden konstaterade i skiljedom av år 2012 att skiljeklausulen i aktieägaravtalet delvis hade åsidosatts och ålade den litauiska staten att återkalla eller begränsa vissa av sina yrkanden vid den nationella domstolen (anti-suit injunction). Gazprom ansökte därefter om verkställighet av skiljedomen i Litauen.

Med anledning härav efterfrågade den litauiska Högsta domstolen att EU-domstolen skulle klargöra i vilken mån en domstol inom en medlemsstat kan vägra att verkställa en skiljedom som har samma effekt som en anti-suit injunction.

EU-domstolen inledde avgörandet med att upprepa den princip som fastställts i West Tankers nämligen att det är upp till varje domstol inom EU att pröva sin behörighet. Ett föreläggande genom vilket en domstol i en medlemsstat förbjuder en part i ett skiljeförfarande att vidhålla talan i ett förfarande vid en domstol i en annan medlemsstat strider således mot denna allmänna princip.

EU-domstolen konstaterade därefter att frågan i målet inte gällde förhållandet mellan två nationella domstolar inom EU utan istället förhållandet mellan en skiljedomstol och en nationell domstol inom EU. I detta sammanhang erinrades om att skiljeförfarande faller utanför Bryssel I-förordningens tillämpningsområde och att verkställigheten av den aktuella skiljedomen därför inte står i strid med Bryssel I-förordningen. Frågan får enligt EU-domstolen istället prövas inom ramen för nationell och internationell rätt (såsom exempelvis New York-konventionen).

Avgörandet klargör med andra ord att det står en skiljenämnd inom EU fritt att utfärda en s.k. anti-suit injunction gentemot en domstol i en annan medlemsstat och att denna domstol då måste pröva ett sådant föreläggande med tillämpning av nationell och internationell rätt. Fråga kvarstår i vilken mån avgörandet i West Tankers fortfarande utgör gällande rätt efter att den nya Bryssel I-förordningen började tillämpas den 10 januari 2015.