Genom förändringar som trädde i kraft den 1 mars i år moderniseras den drygt tjugo år gamla lagen om skiljeförfarande. Som en form av privat rättskipning bygger skiljeförfarande på principen om parternas rätt till självbestämmande och syftar till att snabbt och slutligt avgöra tvister utan insyn utifrån. Moderniseringen görs från lagstiftarens håll i syfte att säkra att skiljeförfarande förblir en effektiv och rättssäker form av tvistelösning som fortsätter att attrahera internationella skiljeförfaranden till Sverige.

Setterwalls redogör här för de mest intressanta förändringarna i lagen.

Skiljemännens beslut om sin egen behörighet kan överprövas av hovrätten
Skiljemännen har redan tidigare ansetts ha befogenhet att välja mellan att pröva en fråga om behörigheten genom särskilt beslut så snart den uppkommer eller först i skiljedomen. En missbelåten part har i båda fallen varit hänvisad till att klandra skiljedomen på den grunden att skiljemännen saknat behörighet eftersom lagen inte erbjudit något utrymme att under pågående förfarande överklaga ett beslut genom vilket skiljenämnden funnit sig vara behöriga. Lagen kompletteras nu med en möjlighet för en part att få ett sådant positivt behörighetsbeslut som meddelats av skiljenämnden överprövat i hovrätten under pågående skiljeförfarande (2 §). Häri inryms en rad frågor såsom parternas skiljebundenhet, tvistefrågans skiljedomsmässighet och förekomsten av processhinder men också frågor om skiljenämndens domförhet. Det sistnämnda kan innefatta frågor bl.a. om skiljeförfarandet har inletts på ett riktigt sätt, om rätt antal skiljemän har utsetts eller om skiljemännen har haft rätt kvalifikationer. Talan mot skiljenämndens beslut ska väckas inom 30 dagar från att part delgetts beslutet.

Med undantag för konsumentförhållanden, införs i samma veva ett dispositivt rättegångshinder mot att pröva en talan om skiljemännens behörighet vid tingsrätt om ett skiljeförfarande har inletts (4a §). Den tidigare ordningen innebar att en part kunde väcka en fastställelsetalan om skiljemännens behörighet vid tingsrätten under pågående skiljeförfarande med möjlighet att överklaga tingsrättens dom till hovrätten och, i förlängningen, till Högsta domstolen. Inte sällan kunde domstolsprocessen dra ut på tiden och fortsätta efter att själva skiljeförfarandet avslutats. För att råda bot på detta införs en bestämmelse i lagen som hindrar en part från att väcka talan om skiljemännens behörighet i tingsrätt sedan skiljeförfarandet inletts. Invändning krävs dock från motparten för att tingsrätten ska avvisa talan (10 kap. 17 a § rättegångsbalken).

Förändringen innebär inte att risken för parallella processer försvinner då skiljenämnden fortfarande kan välja att låta förfarandet fortgå och meddela skiljedom medan frågan om behörigheten fortfarande ligger för prövning hos hovrätten. Parten är i ett sådant läge hänvisad till att klandra skiljedomen hos hovrätten samtidigt som hovrätten har att överpröva skiljenämndens behörighetsbeslut. Genom förändringarna tidigareläggs i alla fall domstolsprövningen av behörigheten som då också kopplas närmare själva skiljeförfarandet genom en överprövning av skiljenämndens beslut istället för att som tidigare ett helt separat förfarande, vilket ökar utsikterna till ett snabbare avgörande. Liknande ordningar finns i Danmark och Norge.

Det kan noteras att en part även efter nu anförda ändringar kan välja att under pågående skiljeförfarande göra tydligt att parten invänder mot skiljenämnds positiva behörighetsbeslut men avvakta med att föra talan i domstol till möjlig efterföljande klanderprocess.

Anpassning till flerparts- och avtalsförhållanden
Förändringar genomförs som gör lagen bättre lämpad för flerpartsförhållanden. Har skiljeförfarande påkallats mot flera motparter som inte kan enas om valet av skiljemän ålägger lagen domstolen att, efter ansökan av en motpart, utse skiljemän för alla parter (14 §). Vidare gäller numera att ett skiljeförfarande får sammanläggas med ett annat skiljeförfarande för gemensam handläggning om alla parter samtycker (23 a §).

Sistnämnda fall kan aktualiseras när tvist uppstår avseende olika avtal. Som förutsättningar för sådan sammanläggning anges i lagen, förutom parternas samtycke, att det ska vara till fördel för handläggningen och att samma skiljemän har utsetts i samtliga förfaranden. Det behöver inte nödvändigtvis röra sig om samma parter i samtliga förfaranden. Fördelarna med en gemensam handläggning är bl.a. att processmaterialet kan läggas fram en gång och att allt material kan bedömas samlat i ett sammanhang. Detta sparar både tid och kostnader för parter såväl som skiljemän.

Liknande regler saknas i de övriga nordiska skiljeförfarandelagarna och i FN:s handelsrättskommission (UNCITRAL) utarbetade modellag men finns i olika skiljedomsreglementen såsom SCC:s och ICC:s skiljedomsregler. Enligt SCC:s och ICC:s skiljedomsregler kan sammanläggning ske även om inte samma skiljemän utsetts i samtliga förfaranden.

Utseende av skiljenämnden
Om en skiljeman avgår eller inte kan fullfölja sitt uppdrag gäller även fortsättningsvis enligt lagen att tingsrätten har att utse ny skiljeman men med den ändringen att tingsrätten ska utse den skiljeman som parten föreslår om inte särskilda skäl talar emot det (16 §). Genom ändringarna i lagen förstärks nu parternas möjlighet att påverka tingsrättens val.

Syftet med den ursprungliga bestämmelsen har enligt förarbetena varit att förhindra obstruktion; en part som bara har en chans att utse skiljeman kommer att göra sitt val med större omsorg än om det finns fler chanser och utse en skiljeman som kan fullfölja sitt uppdrag. Sådana hänsyn får i fortsättningen betydelse vid tingsrättens prövning av om det föreligger särskilda skäl. Tingsrätten kan beakta huruvida parten kände till eller borde ha känt till omständigheten som föranlett skiljemannens oförmåga att fullfölja sitt uppdrag samt vilka kontroller (t.ex. avseende jäv) som parten vidtog inför sitt val.

Har skiljemannens oförmåga berott på omständighet som uppkommit efter parts beslut att utse skiljemannen ska, i likhet med vad som gällt tidigare, en ny skiljeman utses av parten, och inte tingsrätten.

Val av tillämplig materiell rätt
Lagen som tidigare saknat bestämmelser om val av materiell rätt kompletteras nu med en bestämmelse som ger skiljemännen uttryckligt mandat att bestämma vilken materiell rätt som ska tillämpas på tvistefrågorna om inte parterna själva enats om detta (27 a §).  Liknande bestämmelser återfinns i UNCITRAL:s modellag samt i SCC:s och ICC:s skiljedomsregler. Kompletteringen syftar till att undanröja den osäkerhet som tidigare funnits hos framförallt utländska aktörer i internationella skiljeförfaranden. 

Lagen lämnar dock inga närmare anvisningar för skiljemännens val av materiell rätt utan lagstiftaren har överlämnat åt skiljemännen att avgöra detta antingen genom tillämpning av de lagvalsregler som de finner tillämpliga eller med beaktande av t.ex. vilka rättsregler tvistefrågorna har närmast anknytning till och vad som i övrigt framstår som lämpligast.

Lagen ställer inte heller upp något särskilt formkrav för parternas överenskommelse om tillämplig lag utan lagstiftaren har överlämnat åt domstolarna att avgöra frågan i enlighet med allmänna avtalsrättsliga principer. Som framgår av lagtexten, och i likhet med vad som också ansetts gälla i utevaro av uttryckliga bestämmelser därom, har parterna fortfarande frihet att i en sådan överenskommelse ange att tvisten ska avgöras med tillämpning av ett icke-statligt regelverk såsom Unidroit Principles of International Commercial Contracts. Utan överenskommelse mellan parterna kan skiljemännen inte grunda skiljedomen på ett icke-statligt regelverk eller avgöra tvisten efter skälighet och billighet.

Förändringar i terminologin
Vissa språkliga klargöranden görs också i lagen, bland dem att en skiljeman ska vara opartisk och oberoende (8 §). Kravet på skiljemannens oberoende har tidigare ansetts ligga inom begreppet opartisk och revideringen av lagtexten medför ingen förändring i sak utan görs med hänvisning till att det internationellt sett är vedertaget att använda båda begreppen och i strävan att minska risken för att osäkerhet uppstår hos utländska aktörer som överväger att förlägga ett skiljeförfarande till Sverige.

En anpassning av terminologin till vad som anses vara den internationellt sett vanligaste på området görs också genom att termen platsen för skiljeförfarandet i lagen ersätts med sätet för skiljeförfarandet (22 §). Platsen för förfarandet har redan tidigare ansetts vara ett juridiskt-tekniskt begrepp med betydelse för tillämpligt forum (43-44 §§) och tillämplig lag på förfarandet (46 §), och inte en bestämning av var förfarandet geografiskt ska äga rum. Ändringen till sätet för förfarandet förändrar inte detta utan är enbart avsedd att förtydliga rättsläget.

Vidare gäller att avskrivning av ett skiljeförfarande numera ska ske genom beslut, och inte som tidigare genom skiljedom (27 §). Terminologin anpassas på så vis även i denna del till vad som får anses vara internationellt vedertaget till undvikande av den osäkerhet som tidigare funnits bland utländska aktörer beträffande t.ex. rättskraften hos en s.k. avskrivningsdom. Talan mot ett avskrivningsbeslut ska, i likhet med tidigare avskrivning genom skiljedom, kunna föras enligt 36 §. Ändringen förändrar inte heller möjligheten att i samband med avskrivningen förordna om ersättning för skiljedomskostnader.

Krav på inverkan vid uppdragsöverskridande
Klandergrunden som avser uppdragsöverskridande kompletteras med ett inverkansrekvisit. Förändringen innebär att skiljemännen ska ha överskridit sitt uppdrag på ett sätt som sannolikt har inverkat på utgången av målet för att skiljedomen ska kunna klandras (34 § tredje punkten). Åtstramningen av klandergrunden motiveras med hänvisning till skiljeförfarandets syfte att erbjuda parterna möjlighet att på ett snabbt och effektivt sätt lösa tvister, vari ligger ett intresse av att förhindra onödigt processande genom efterföljande klandertalan när så inte kan anses vara påkallat. I förarbetena tas exemplet upp att en förlorande part angriper skiljedomen trots att parten inser att det i praktiken saknas förutsättningar för att vinna framgång med klandertalan för att på så vis pressa motparten till en förlikning på bättre villkor.

Förkortade klanderfrister
Lagstiftarens intresse av att framhålla skiljeförfarandet som ett snabbt och effektivt medel för privat rättsskipning har i arbetet med att modernisera lagen även fått påverkan på de bestämmelser som reglerar inom vilken tid förlorande part har att angripa en skiljedom genom klander. Lagändringarna i denna del innebär att klanderfristen förkortas från tre till två månader (34 §). En nackdel med en kortare klanderfrist är givetvis att part får en kortare tid att analysera skiljedomen, fatta beslut om och förbereda en klandertalan. Detta kan bli en utmaning inte minst i internationella skiljeförfaranden. Ändringen avviker från vad som gäller i de andra nordiska länderna och i UNCITRAL:s modellag. Enligt lagstiftaren innebär bland annat dagens utbredda användning av elektronisk kommunikation att det inte längre är lika påkallat med en längre klanderfrist. Lagstiftaren lyfter också fram Frankrike, Schweiz och England som exempel på länder med än kortare klanderfrist.

Att klanderfristen förkortas kan i särskilda fall t.ex. medföra en situation där klanderfristen köper ut innan en part vet om en begäran om rättelse, komplettering eller om tolkning av domslutet i skiljedomen beviljas eller inte (32 §). Som anförs i förarbetena är parten i dessa fall hänvisad till att klandra skiljedomen inom klanderfristen för att vara säker på att den aktuella frågan blir föremål för prövning i händelse av att skiljemännen inte bifaller begäran.

I samband med nämnda förändringar förkortas av samma skäl också tidsfristen för möjligheten att angripa ett avgörande beträffande ersättning till skiljemännen från tre till två månader (41 §).

Prövningstillstånd införs i Högsta domstolen
Det införs ett krav på prövningstillstånd i Högsta domstolen i klandermål jämte det tidigare kravet på tillstånd från hovrätten som alltjämt gäller (43 §). Genom ändringen ges Högsta domstolen möjlighet att avgränsa sin prövning till viss prejudikatfråga eller en viss del av målet istället för att som tidigare behöva pröva målet i sin helhet då hovrätten inte haft möjlighet att enligt lagen begränsa sitt tillstånd. I förarbetena framhålls att ändringen inte är avsedd att ha den effekten att färre mål blir prövade i Högsta domstolen.

Möjlighet att använda engelska i klandermål
Skiljeförfaranden, och särskilt internationella sådana, förs inte sällan på engelska. I lagen införs nu en bestämmelse som utökar möjligheten att använda engelska i klanderprocessen och mål avseende talan om ändring av skiljedom till att också omfatta muntlig bevisning. Muntlig bevisning ska därigenom kunna tas upp på engelska utan tolkning till svenska (45 a §). Enligt förarbetena får sådan bevisupptagning endast i undantagsfall ske mot den andra partens bestridande. Detta ska dock inte gälla om invändning görs i syfte att obstruera eller i annat otillbörligt syfte. Här har det betydelse om sådan part accepterat engelska under skiljeförfarandet. Detsamma ska gälla för mål avseende parts överklagande av skiljenämndens beslut varigenom skiljemännen funnit sig behöriga att pröva tvisten (2 §). För skriftväxlingen och den skriftliga bevisningen gäller redan sedan tidigare att dessa kan ges in på engelska utan att översättas till svenska. Rätten får vid behov låta översätta sådana handlingar (33 kap. 9 § rättegångsbalken).

Ändringen innebär inte bara tidsvinster utan också besparingar i processkostnader i mål med utländska parter. Som anges i förarbetena har i nära hälften av klandermålen under senare år skiljeförfarandet handlagts på engelska. Möjligheten att i lagstiftningen gå ännu längre och tillåta engelskan som rättegångsspråk har avfärdats med hänvisning till bl.a. kraven på offentlighet och insyn i domstolsprocessen och att de insatser som hade krävts vad gäller kompetensförsörjning och utbildning i domstolarna inte står i proportion till antalet ärenden som hade varit berörda av en sådan ändring.

Föreslagna ändringar som inte finns med
Utöver det tidigare berörda förslaget om att låta i princip hela klanderprocessen kunna ske på engelska, har utredningen också lämnat förslag på andra ändringar som inte kom med i de slutliga ändringarna av lagen. Däribland förslaget att låta klandermål handläggas enligt reglerna för klagan över domvilla (59 kap. rättegångsbalken) innebärande en huvudsakligen skriftlig handläggning, vilket skulle underlätta handläggningen och främja snabbheten i klandermålen. Förslaget motiverades med att klandermålen typiskt sett gäller påstådda formella fel och inte en prövning av huruvida skiljedomen är materiellt riktig, varför bevisfrågor generellt är av mindre betydelse. Klandermålen liknar därmed mål om klagan över domvilla. Ändringen avvisades med hänvisning till att klandermålen förvisso typiskt avser formella fel men berör inte uteslutande sådana fel. Även frågor av mer materiell karaktär kan aktualiseras, t.ex. frågan om skiljeavtalets civilrättsliga giltighet eller avtalets tillämplighet på tvisten. Ytterligare ett skäl som lyfts fram mot en sådan ändrad processordning är att det saknas skäl att anta att omfattningen av klandermålen skulle komma att påverkas av en sådan ändring. Åberopade grunder och processmaterial är i regel omfattande i klandermål, vilket har direkt betydelse för handläggningstiden.

I samband med förslaget om ändring av processordning har också lämnats förslag om att låta samla alla klandermål och mål om talan om ändring av skiljedom till Svea hovrätt. Svea hovrätt är sedan tidigare reservforum i det fall sätet, eller platsen enligt den tidigare tillämpade terminologin, för skiljeförfarandet inte är angivet i skiljedomen. En sådan koncentration skulle enligt betänkandet främja snabbheten och effektiviteten i klanderprocessen genom en större vana att hantera sådana mål. Förslaget lämnades åt sidan med hänvisning till bland annat principen om partsautonomi och friheten för parterna att förlägga skiljeförfarandet också till andra delar av landet.

Ytterligare ett förslag som inte kom med i de slutliga ändringarna i lagen var utredningens förslag att grunder inte skulle behöva åberopas, utan att det skulle räcka med att part ”hänförde sig” till dem. Förslaget lämnades med avseende på att ändra på vad som utgör ett uppdragsöverskridande (34 § tredje punkten) genom att det i lagen som exempel på uppdragsöverskridande särskilt skulle anges att skiljemännen har dömt över annat än vad parterna har yrkat eller över andra omständigheter än dem som parterna hänfört sig till. Enligt utredningen skulle det avgörande vara att omständigheten i fråga förts in i förfarandet på ett sådant sätt att den andra parten måste ha förstått att den skulle kunna ligga till grund för skiljedomen. Förslaget avvisades då det bedömdes få negativa konsekvenser på parternas processföring genom den osäkerhet som därmed skulle skapas kring vilka kriterier som skulle läggas till grund för att bedöma om en part hänfört sig till en viss omständighet. Genom att yrkanden och grunder framställs på ett klart och tydligt sätt ges skiljemännen som framhålls i förarbetena en klar bild av de omständigheter som skiljemännen har att döma över och därmed också en tydlig ram för skiljeförfarandet.

Avslutande kommentar
Sverige har länge haft en framskjuten placering vad gäller internationell tvistelösning som blivit en viktig tjänsteexport och bidrar till bilden av Sverige internationellt som ett neutralt, säkert och konkurrenskraftigt land i internationella affärssammanhang. Mycket har dock hänt sedan den då nya lagen om skiljeförfarande tillkom för drygt tjugo år sedan. Som framgått av ovan har moderniseringen av lagen i många avseenden gjorts av lagstiftaren i syfte att stärka förutsättningarna för att skiljeförfarande även fortsättningsvis ska utgöra en effektiv och snabb men alltjämt rättssäker form av privat tvistelösning utan insyn utifrån. Lagens terminologi anpassas även i flera delar till vad som får anses vara internationellt vedertaget för att råda bot på den osäkerhet som tidigare funnits bland utländska aktörer. Genom förändringarna önskar man från lagstiftningshåll också öka Sveriges konkurrenskraft som skiljedomsland för att också fortsättningsvis kunna attrahera internationella skiljeförfaranden på en alltmer konkurrensutsatt marknad.

Setterwalls konstaterar av nämnda skäl att ändringarna är välkomna och följer utvecklingen i praxis.

Välkommen att läsa mer om förändringarna i lagen här, och kontakta oss om ni vill veta mer om hur Setterwalls kan hjälpa er.