AD 2023 nr 5 – Klargörande om beräkning av preskriptionstid för krav avseende diskrimineringsersättning för arbetstagare som är medlem i ett fackförbund, men vars talan inte förs av fackförbundet

Målet gällde om en talan om ersättning enligt diskrimineringslagen som en anställd förde själv (och alltså inte den anställdes fackförbund) var preskriberad, och därmed vilken preskriptionsbestämmelse som ska tillämpas när en arbetstagare är medlem i fackförbund men förbundet inte för arbetstagarens talan.

En läkare väckte talan mot sin arbetsgivare (en region) med yrkande att arbetsgivaren till honom skulle betala diskrimineringsersättning och annan ersättning enligt diskrimineringslagen (ersättning för resor och logi).

Regionen invände att läkarens talan var preskriberad.

Läkaren bestred att talan var preskriberad eftersom diskrimineringen skett fortlöpande från september 2016 till och med tidpunkten för väckandet av talan (14 oktober 2020). Det gjordes alltså gällande att det var frågan om ett perduerande förlopp.

Regionen menade att talan var preskriberad enligt 6 kap 4 § diskrimineringslagen, eftersom de omständigheter som läkaren åberopat till grund för sina yrkanden hade inträffat mer än två år före talans väckande samt är händelser som läkaren känt till mer än sex månader innan talan väcktes. Regionen anförde också att det saknas stöd i lag och praxis för att betrakta omständigheten att läkaren inte fått ersättning för resor och logi som ett perdurerande förlopp.

I domen går Arbetsdomstolen pedagogiskt igenom rättsläget avseende preskription. Arbetsdomstolen börjar med att konstatera att enligt 6 kap. 4 § diskrimineringslagen så ska reglerna om preskription i 64-66 och 68 §§ medbestämmandelagen (”MBL”) tillämpas på en talan mot en arbetsgivare som inte förs med anledning av uppsägning eller avskedande, med den skillnaden att tidsfristen som anges i 66 § första stycket MBL ska vara två månader.

I de fall en arbetstagare själv vill föra sin talan gäller 66 § MBL. Första stycket i den paragrafen ska tillämpas när en arbetstagare är medlem i ett fackförbund, medan andra stycket i 66 § MBL gäller för arbetstagare som inte kan företrädas av ett fackförbund. Angående 66 § andra stycket utvecklar Arbetsdomstolen att den bestämmelsen alltså förutsätter att arbetstagaren inte är medlem i ett fackförbund. Om arbetstagaren är medlem i ett fackförbund som avstår från att företräda medlemmen i tvisten så gäller 66 § första stycket.

Mot denna bakgrund konstaterade domstolen sedan att eftersom läkaren var medlem i ett fackförbund (låt vara att fackförbundet inte förde hans talan) så är det regleringen i 66 § första stycket MBL som ska tillämpas. Det innebär att vad som gäller för fackförbundet enligt 64 § MBL även gäller då läkaren för sin talan själv. Enligt § 64 MBL ska fackförbundet påkalla förhandling inom fyra månader efter att förbundet har fått kännedom om den omständighet som ett yrkande hänför sig till, och senast inom två år efter det att omständigheten inträffade. Om fackförbundet inte påkallar förhandling inom föreskriven tid, förlorar förbundet rätten till förhandling och därmed även rätten att föra talan.

I nu aktuellt fall hade Regionen inte gjort gällande att fackförbundet fått kännedom om omständigheterna som läkaren åberopat. Därför var fyramånadersfristen inte aktuell, utan endast tvåårsfristen. Läkaren hade därtill enligt 66 § första stycket MBL och 6 kap. 4 § diskrimineringslagen ytterligare två månader, efter det att fackförbundets tvåårsfrist gått ut, på sig att väcka talan. Läkaren väckte talan vid tingsrätten den 14 oktober 2020. Det innebar att han på grund av preskription hade förlorat rätten till talan enligt diskrimineringslagen på grund av omständigheter som hade inträffat före den 14 augusti 2018. Arbetsdomstolen konstaterade därmed att delar av, men inte hela, läkarens talan var preskriberad.

Setterwalls kommentar

Setterwalls ser positivt på att Arbetsdomstolen klargjort när 66 § första respektive andra stycket MBL ska tillämpas, d.v.s. att 66 § första stycket MBL ska tillämpas när en anställd är medlem i ett fackförbund medan 66 § andra stycket ska tillämpas när en anställd inte är medlem i ett fackförbund. Eftersom lagtexten anger att paragrafen ska tillämpas för ”arbetstagare [som] inte kan företrädas av fackförbund” har det här funnits utrymme för tolkningssvårigheter. Särskilt välkommet är det att domstolen klargör att 66 § första stycket MBL alltså är tillämpligt när en anställd själv driver sin talan trots att denne är medlem i ett fackförbund.

Rättsfallet är även av intresse då domen pedagogiskt anger hur preskriptionstiden ska beräknas när 64 § och 66 § första stycket medbestämmandelagen är tillämpliga.

Setterwalls noterar slutligen att eftersom Arbetsdomstolen anser att delar av läkarens talan är preskriberad, måste domstolen ha ansett att de i målet aktuella omständigheterna inte rörde ett perdurerande förlopp. Detta är då i linje med Regionens inställning att det inte finns förutsättningar att enligt lag eller praxis att betrakta händelseförloppet som fortlöpande.

Hela rättsfallet kan du läsa här.