”Bilbranden i Sollentuna” – Högsta domstolen uttalar sig om bevisbörda och beviskrav i försäkringstvister

I ett nyligen meddelat avgörande har Högsta domstolen gjort flera viktiga principiella uttalanden rörande försäkringsbolagens möjligheter att ålägga försäkringstagaren bevisbördan för omständigheter av relevans för försäkringsfallets inträffande. I denna artikel analyserar vi avgörandet och dess potentiella konsekvenser.

Bakgrund

En privatperson hade för sin personbil en motorfordonsförsäkring innefattade en brandförsäkring. Enligt villkoren var en förutsättning för försäkringsskydd att branden hade anlagts av tredje man. Brandförsäkringen omfattade alltså t.ex. inte skador som orsakats genom brand som anlagts av försäkringstagaren själv.

I anslutning till att bilen totalförstörts genom brand begärde försäkringstagaren att få ianspråkta försäkringen. Försäkringsbolaget nekade försäkringsskydd, eftersom bolaget ansåg att försäkringstagaren inte hade gjort det antagligt att försäkringsfall hade inträffat, dvs. att branden hade anlagts av tredje man. Försäkringstagaren vidhöll sin begäran och ansökte om stämning mot försäkringsbolaget.

Såväl tingsrätten som hovrätten ansåg att det åvilade försäkringstagaren att bevisa att det var ”mer antagligt” att branden anlagts av tredje man än att den orsakats på annat sätt. Tingsrätten fann att försäkringstagaren hade uppfyllt sin bevisbörda. Hovrätten ansåg dock att så inte var fallet. Efter att försäkringstagaren överklagat till Högsta domstolen (”HD”) meddelades prövningstillstånd i frågan om ”parternas bevisbörda och beviskravet för sådana omständigheter som har betydelse för om motorfordonsförsäkringen gäller för den påstådda skadan eller inte.”

HD:s bedömning

Med hänvisning till rättspraxis angav HD att rättsläget om bevisbördans placering i tvister rörande rätt till försäkringsersättning, ibland har beskrivits som att försäkringstagaren har bevisbördan för att ett försäkringsavtals (positiva) omfattningsvillkor är uppfyllda och att försäkringsbolaget har bevisbördan för att undantagsvillkor (s.k. negativa omfattningsvillkor) är tillämpliga. Enligt HD liknar detta hur bevisbördan fördelas i tvistemål i allmänhet; en ordning som enligt HD generellt är tillfredsställande. Trots detta konstaterade HD att det inte ur domstolens praxis kan utläsas någon ”klar” regel av den angivna innebörden. HD menade istället att domstolen tidigare tagit ställning till bevisbördans placering i vissa enskilda typfall genom att tillämpa allmänna bevisrättsliga principer med hänsyn till omständigheterna i de specifika fallen. Någon kategorisk bevisregel finns alltså inte, enligt HD.

HD fann det också tveksamt att låta det vara styrande för bevisbördans placering huruvida ett villkor utgör ett omfattningsvillkor eller ett undantagsvillkor, och detta av två skäl. För det första kan det vara svårt att klassificera sådana villkor som det ena eller det andra. För det andra är det ofta möjligt för försäkringsbolag att formulera undantagsvillkor som omfattningsvillkor, dvs. styra bevisbördans placering genom att formulera försäkringsvillkoren på visst sätt. Enligt HD finns det betydande nackdelar med en ”alltför schematisk” fördelning av bevisbördans placering, baserad på en uppdelning mellan positiva omfattningsvillkor och undantagsvillkor. Detta borde enligt HD inte vara avgörande för bevisbördans placering.

Vad gäller den i målet specifika frågan, nämligen bevisbördans placering och beviskravets storlek vid uppsåtligt orsakande av skada på motorfordon, konstaterade HD att frågan alltså ska bedömas mot bakgrund av allmänna bevisrättsliga principer i tvistemål. Det medför att faktorer som t.ex. parternas möjligheter att säkra bevisning och vikten av att den materiella rätten får genomslag, ska tillmätas betydelse.

Mot den bakgrunden ansåg HD att det finns flera förhållanden som talar för att bevisbördan bör placeras på försäkringsbolaget när tvisten rör en konsumentskadeförsäkring för motorfordon, och fråga uppkommer om den försäkrade uppsåtligen har orsakat ”försäkringsfallet”. HD menade att försäkringsbolaget generellt har betydligt bättre förutsättningar än den försäkrade att bedöma skadorna på fordonet. Därtill är en sådan ordning förenlig med försäkringsavtalslagens ändamål att verka som skyddslagstiftning för försäkringstagare i allmänhet och konsumenter i synnerhet. Enligt HD överensstämmer också detta med hur bevisbördan har fördelats i liknande sammanhang, t.ex. när försäkringsbolaget gör gällande att det föreligger en rätt att säga upp en försäkring i förtid på grund av att försäkringstagaren uppsåtligen framkallat försäkringsfallet (”De försvunna korna” NJA 2020 s. 115).

Sammanfattningsvis bör alltså försäkringsbolaget normalt sett bära bevisbördan för frågan om försäkringstagaren uppsåtligen framkallat den skada som det begärs försäkringsskydd för, och detta oavsett om förhållandet regleras av försäkringsavtalets omfattningsbestämmelser eller av undantagsvillkor i försäkringen. Vad gäller beviskravet fann HD att det inte fanns tillräckliga skäl att frångå det som normalt gäller i tvistemål, dvs. försäkringsbolaget ska styrka att försäkringstagaren uppsåtligen framkallat branden. Mot denna bakgrund återförvisades målet till hovrätten för förnyad handläggning.

Våra kommentarer

HD:s konstaterande att tidigare praxis rörande bevisbördans placering, som resulterat i att försäkringstagaren haft bevisbördan för att försäkringsfall föreligger och försäkringsbolaget för att eventuella undantag är tillämpliga, inte baseras på en huvudregel av samma innebörd, väcker flera frågor. Enligt HD ska frågan om bevisbördans placering istället bedömas mot bakgrund av allmänna bevisrättsliga principer. En sådan princip är att den som har bäst möjligheter att säkra bevisning kring en viss omständighet ska bära bevisbördan för denna (Ekelöf m.fl., Rättegång. Fjärde häftet, uppl. 7, s. 105 ff., Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 166 ff., NJA 2010 s. 48 p. 8), som också har tillämpats av HD för att ålägga försäkringstagaren bevisbördan för vissa förhållanden av relevans för om försäkringsfall föreligger (se t.ex. NJA 1994 s. 449 I). Det kan inte uteslutas att domstolar i framtiden skulle ålägga försäkringstagaren att, utöver att behöva bevisa att ett försäkringsavtals omfattningsvillkor är uppfyllda, ett visst undantag inte föreligger – eller omvänt att försäkringsbolaget skulle kunna anses vara skyldigt att bevisa att ett omfattningsvillkor inte är uppfyllt.

Försäkringsbedrägerier och andra illojala ageranden utgör ett stort problem för försäkringsbranschen och i förlängningen för försäkringskollektivet. Det står därför klart att försäkringsbolag många gånger har ett befogat intresse av att kunna ålägga försäkringstagaren bevisbördan för förhållanden som skulle kunna uppfattas som undantag från försäkringsskydd. Som det i målet aktuella villkoret illustrerar kan det t.ex. röra sig om omständigheter som försäkringstagaren nära nog fullt kontrollerar (i detta fall, frågan om försäkringstagaren framkallat försäkringsfallet). Genom avgörandet förefaller det emellertid stå klart att försäkringsbolag inte kan kontrollera bevisbördans placering i detta avseende enbart genom att formulera sina omfattningsvillkor på ett visst sätt – enligt HD kan detta inte vara ”avgörande” för bedömningen.

Frågor om bevisbörda och beviskrav anses dock tillhöra den materiella rätten (se bl.a. Heuman, a.a., s. 56 f., Lindell, Civilprocessen, uppl. 5, s. 59). Som utgångspunkt är det därför fritt för försäkringsbolaget och försäkringstagaren att avtala om dessa frågor, såtillvida tvingande lagstiftning i det särskilda fallet inte föranleder annat (se Lindell-Frantz, Försäkringsvillkor som reglerar processrättsliga förhållanden, i Uppsatser om försäkringsvillkor, s. 177 ff.). Som utgångspunkt skulle alltså försäkringsbolagen uttryckligen kunna föreskriva en bevisbörderegel i sina försäkringsvillkor med en annan innebörd än HD:s ställningstagande i detta fall. Emellertid kan det inte uteslutas att sådana villkor kan komma att aktualisera svårbedömda frågor om jämkning enligt 36 § avtalslagen (se Lindell-Frantz, a.a., s. 139 ff. samt Radetzki, Vad utmärker ett oskäligt avtalsvillkor? i Uppsatser om försäkringsvillkor, s. 233 ff.).