HD bekräftar återigen existensen av den ”allmänna passivitetsgrundsatsen”

HD har i ett alldeles nytt avgörande fastslagit att en köpare som har ett anspråk som inte omfattas av en reklamationsplikt trots det kan förlora möjligheten att åberopa anspråket på grund av allmänna principer om passivitet. Avgörandet utgör ytterligare en beståndsdel av det ”nya” civilrättsliga passivitetsinstitutet, som innebär att en part kan förlora en rättighet före det att preskription inträder (eller då preskription överhuvudtaget inte inträder) men utan att så sker på grund av sen reklamation. HD har gett avgörandet namnet ”Svartöns pris”.

Bakgrund
En privatperson hade uppdragit åt en näringsidkare att renovera hennes kök, badrum och hall, utan att avtala om något pris. Privatpersonen skulle därför betala ett skäligt pris för tjänsterna, enligt 36 § konsumenttjänstlagen. Privatpersonen betalade näringsidkarens fakturor före deras respektive förfallodag. Privatpersonen kom sedermera att få uppfattningen att priset för tjänsterna i viss mån var oskäligt. Hon väckte därför talan mot näringsidkaren och yrkade ersättning om 58 996 kr, motsvarande den del av priset som enligt henne översteg skäligt pris enligt 36 § konsumenttjänstlagen. Näringsidkaren invände bl.a. att privatpersonen hade reklamerat för sent och att hennes krav därför hade prekluderats.

Efter att tingsrätten med stöd av 56 kap. 13 § rättegångsbalken beslutat att ”hissa” målet till Högsta domstolen (HD) beslutade HD att meddela prövningstillstånd avseende frågan om ”det har funnits en allmän reklamationsplikt för [privatpersonen] beträffande prisets skälighet enligt 36 § konsumenttjänstlagen, då något avtalat pris inte föreligger och det därmed inte finns någon avtalsavvikelse.”

HD:s bedömning
I konsumenttjänstlagen finns ingen reglerad skyldighet att reklamera mot priset efter mottagande av räkning. HD noterade dock inledningsvis att regler likt den i målet aktuella också finns i konsumentköplagen och köplagen, och att svensk rätt innehåller en mängd regler som föreskriver att en part måste underrätta sin motpart om denna vill bevara sina rättigheter eller kunna göra gällande ett krav.

Enligt HD utgör avtalsbrottsreklamationer den typiska formen av reklamation, och att rättsföljden vid en utebliven sådan ofta är att möjligheten att åberopa avtalsbrottet helt eller delvis prekluderas. HD konstaterade att såväl konsumenttjänstlagen som konsumentköplagen innehåller sådana reklamationsbestämmelser vid fel och vid näringsidkarens dröjsmål, samt att kontraktsrätten i övrigt innehåller flertalet andra regler om reklamation vid avtalsbrott. HD underströk dock betydelsen av att de redovisade rättsreglerna avsåg reklamationsskyldighet vid avtalsbrott. Enligt HD kan de inte läggas till grund för en dylik meddelandeskyldighet under andra förhållanden, inklusive den i målet aktuella.

Följaktligen ansåg HD att ledning istället måste sökas i närliggande avtalstyper och enligt allmänna obligationsrättsliga principer, särskilt köprättsliga. HD noterade att det inom köprätten finns regler som kan ålägga en part en meddelandeplikt för att inte själv bli skadeståndsskyldig eller för att inte göra rättsförlust, dvs. regler om meddelandeplikt utan koppling till avtalsbrott.

HD redogjorde sedan för ett antal bestämmelser, bland andra 47 § köplagen. Av denna framgår, enligt HD, att köparen som ”huvudregel” är bunden av ett pris i en faktura om han eller hon inte inom skälig tid meddelar säljaren att priset inte godtas. Ett sådant meddelande fråntar fakturan dess bevisbetydelse. Senare konstaterade emellertid HD att köparen inte heller blir bunden om ett lägre pris följer av avtalet, eller om det krävda beloppet är oskäligt. Effekten av utebliven reklamation enligt 47 § köplagen är därmed, enligt HD, att köparen får bära bevisbördan för omständigheter som gör att han eller hon trots allt inte skulle vara skyldig att betala fakturapriset (dvs. att det föreligger ett avtal av den innebörden eller att priset är oskäligt). Därmed uppkom frågan om det fanns skäl att tillämpa 47 § köplagen analogt i förvarande fall.

HD noterade att en liknande bestämmelse fanns redan i den äldre köplagen från 1905, som då ansågs kunna gälla analogt i situationer som idag skulle betecknas som konsumentförhållanden. Det krävde dock att särskilda omständigheter förelåg. I sådana fall kunde ”konsumentens” invändning mot priset lämnas utan avseende om anmärkningen skedde först efter ”lång” tid. HD framhöll dock att det i Konsumentköpsutredningens betänkande (SOU 1984:25) uttryckligen angavs att en motsvarande regel inte skulle införas i konsumentköplagen, och att 47 § köplagen inte skulle tillämpas analogt. HD ansåg att det följde redan mot bakgrund av lagstiftningshistoriken att 47 § köplagen inte kunde tillämpas analogt på konsumenttjänster. Att frågan inte tagits upp i förarbetena till sistnämnda lag saknade enligt HD betydelse. Någon reklamationsplikt för konsumenten befanns alltså inte finnas.

Emellertid påpekade HD att många avtal, särskilt de som är ömsesidigt förpliktande och varaktiga över längre tid, förutsätter en lojal samverkan mellan avtalsparterna. Detta inkluderar en skyldighet att, beträffande avtalets väsentliga inslag, klargöra sina uppfattning i olika avseenden och hålla varandra informerade. Vidare konstaterade HD att rättigheter kan gå förlorade p.g.a. ”passivitet” enligt allmänna förmögenhetsrättsliga principer, och exemplifierade (genom att hänvisa till tidigare praxis) hur detta på olika sätt kan ske (se vår analys nedan).

Vad gällde den i målet specifika frågan, dvs. passivitet vid betalning av ett för högt belopp, hänvisade HD till tre tidigare avgöranden av vilka de följde, enligt HD, att det kan finnas en skyldighet att inom viss tid framställa krav på återbetalning för att bibehålla en sådan rätt. HD fann att längden på fristen för framställandet av ett sådant krav beror på omständigheterna i det enskilda fallet men att fristen kan, särskilt i konsumentsammanhang, vara ”avsevärt längre” än vad som gäller vid reklamation p.g.a. avtalsbrott.

Sammanfattningsvis fann HD att 36 § konsumenttjänstlagen inte är underkastad en allmän reklamationsplikt, men att rätten att kräva återbetalning likväl kan gå förlorad enligt allmänna principer om passivitet.

Våra kommentarer
Avgörandet är av stort intresse eftersom det ger ytterligare stöd för uppfattningen att rätten att åberopa ett civilrättsligt anspråk kan gå förlorad vid en tidpunkt som infaller mellan en skyldighet att reklamera och en (längre) preskriptionsfrist. Den diskussionen inleddes på allvar efter att HD under 2017 meddelade sina avgöranden ”Kravmjölken” (NJA 2017 s. 203) och ”Skogssällskapet” (NJA 2017 s. 1195). I och med ”Svartöns pris” förefaller det finnas fog för uppfattningen att denna ”allmänna passivitetsgrundsats” även gäller vid ”underrättelsepliktssituationer” generellt, dvs. såväl i konsumentsammanhang som då underrättelseplikten inte avser avtalsbrott specifikt.

Samtidigt väcker avgörandet frågor om hur denna passivitetsgrundsats specifikt gestaltar sig i olika sammanhang. Frågor av intresse är bl.a. under vilka förhållanden passivitetsgrundsatsen kan aktualiseras i och för sig, när fristen för att lämna underrättelse börjar löpa samt hur lång tid den underrättelsepliktiga har på sig att meddela sin motpart. Dessa frågor har berörts i HD:s tidigare praxis:

Följaktligen förefaller en längre tids passivitet i sig vara tillräckligt för att aktualisera denna passivitetsprincip (se särskilt ”Leksaksaffären i Vimmerby” NJA 2018 s. 171, p. 15-16, men också till synes ”Bodelning efter 24 år” NJA 1993 s. 570). Av sistnämnda avgörande följer dessutom att passivitetsverkan kan tillämpas på anspråk som inte preskriberas. Passivitetsverkan gör sig vidare gällande då en part vet att motparten inrättar sig på visst sätt i förlitan på en rättslig bedömning som är felaktig (”Restaurang Pelé” NJA 2002 s. 630 samt 6 § 2 st. avtalslagen), då parten gett intryck av att ha eftergett sin rätt (”Pantsättarens passivitet” NJA 1961 s. 26), eller då den andra parten haft en befogad uppfattning att parternas mellanhavanden är slutligt reglerade (”Leksaksaffären i Vimmerby” NJA 2018 s. 171 och ”Restaurang Pelé” NJA 2002 s. 630). Även ett krav på fullgörelse kan gå förlorat på grund av passivitet (”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203).

Vissa oklarheter råder dock vad gäller vid vilken tidpunkt fristen börjar löpa. I de flesta fall krävs att den underrättelsepliktiga måste ha någon form av insikt (fingerad eller faktisk) om behovet av att underrätta sin motpart. Frågan om det krävs insikt, och i så fall i vilken form, får antas variera beroende på vad för slags passivitet det rör sig om. Om det är fråga om en passivitetsfråga som skulle leda till avtalsförändringar krävs sannolikt insikt om det underrättelsepliktiga förhållandet (jfr p. 17 i ”Leksaksaffären i Vimmerby” NJA 2018 s. 171). I anspråkssituationer skulle det emellertid möjligtvis räcka med att den underrättelsepliktiga bort inse förhållandet (jfr p. 15, 16, 18 och 22 i ”Leksaksaffären i Vimmerby” NJA 2018 s. 171).

Likaledes är rättsläget oklart vad gäller längden på fristen. I ”Kravmjölken” (NJA 2017 s. 203) hade det passerat nästan tio år, vilket ansågs vara för sent. I ”Skogssällskapet” (NJA 2017 s. 1195) befanns en underrättelse efter ungefär 4,5 år inte vara för sen, men omständigheterna talade också med styrka för att behandla den underrättelsepliktiga förmånligt. I ”Pantsättarens passivitet” (NJA 1961 s. 26) ansågs en underrättelse efter till synes ca sju år vara för sen. Bedömningen får antas variera kraftigt beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Det står i vart fall klart att denna ”passivitetsfrist” är väsentligt längre än reklamationsfristen vid avtalsbrott (den senare frågan har Setterwalls genom associate Jakob Andersson undersökt i SvJT, se pre-print 2021-10-08 Reklamationsfristens längd i teori och praktik | SvJT).