HD konstaterar: Ansvarsbegränsningar kan gälla även vid uppsåt eller grov vårdslöshet och – i andra fall – inte alls

Det har länge hetat att man inte kan friskriva sig från grov vårdslöshet. Nu har Högsta domstolen ställt denna sanning på ända i ett nytt avgörande. Istället ska man tillämpa 36 § avtalslagen.

I sitt avgörande börjar Högsta domstolen med en längre bakgrundsbeskrivning kring frågan om ansvarsbegränsningars vara och inte vara för att sluta med följande slutsats:
Mot den angivna bakgrunden bör frågan om en ansvarsbegränsning kan godtas numera i princip bedömas enligt 36 § avtalslagen. Det utesluter inte att grövre oaktsamhet på löftesgivarens sida vid en jämkningsprövning skulle kunna vara skäl nog för att helt sätta åt sidan en ansvarsbegränsning. Men på den andra sidan är det inte givet att vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter en påtaglig oaktsamhet ska leda till att ett sådant villkor jämkas ens i någon mån. Skulle parterna ha avtalat om att en begränsning inte ska gälla vid grov vårdslöshet eller uppsåt, så gäller det, vilket inte utesluter att jämkning kan ske fastän varken uppsåt eller grov vårdslöshet är för handen.

Av domen kan man dra flera viktiga slutsatser. Det kan – men behöver inte – räcka med grov vårdslöshet om man vill få en ansvarsbegränsning åsidosatt. Det finns ingen begränsning av vilka omständigheter som kan ha betydelse vid en helhetsbedömning enligt 36 § avtalslagen och en ansvarsbegränsning kan därmed åsidosättas även utan grov vårdslöshet. Det är viktigt att avtala om att ansvarsbegränsningar inte ska gälla vid grov vårdslöshet eller uppsåt om man vill vara säker på att ansvarsbegränsningen i sådana fall inte ska tillämpas.

Det är naturligtvis rimligt att använda sig av vad Högsta domstolen kallat för en ”mer flexibel tillämpning”, men det kommer att medföra minskad förutsägbarhet. Om det förut fanns en faktor av intresse – allvaret i den skadeståndsskyldiges beteende – kommer parter nu kunna föra fram allehanda argument till stöd för jämkning. Högsta domstolen har som exempel på omständigheter lyft fram frågan om skyddsbehov, möjlighet att skydda sig genom en försäkring, arten och graden av överträdelsen, handlande som är särkskilt klandervärt eller uppsåtligt och om ansvarsbegränsningen ger uttryck för en rimlig eller skälig omfördelning av risken mellan parterna.

Avgörandet ligger i linje med Högsta domstolens praxis i övrigt under senare tid, dvs. att komplexa rättsliga problem löses med komplexa bedömningar. Det innebär att det ställs större krav på den som skriver avtal att tänka till och när det behövs vara tydlig med vilka faktorer som ligger bakom vissa överväganden. Om avgörandet kommer att leda till att fler avtal jämkas får framtiden utvisa.