Högsta domstolen uttalar sig i fråga om utländsk borgensman kan stämmas i svensk domstol

Frågan om en utländsk borgensman kan stämmas i svensk domstol är viktig när svenska företag överväger att acceptera säkerheter från utländska personer eller företag.

I ett antal underrättsfall har frågan om svensk domstol är behörig att pröva en talan mot en utländsk borgensman varit föremål för prövning. Situationen är inte ovanlig när tvister uppstår i samband med olika typer av internationella transaktioner. I de mål som prövats har ofta Bryssel I-förordningen varit tillämplig eftersom tvisten har rört förhållanden inom EU.

I ett nytt avgörande från Högsta domstolen, meddelat den 15 juli 2016 (mål nr Ö 357-15), har frågan vad som gäller när talan riktar sig mot en borgensman från ett land utanför EU kommit att prövas.

Omständigheterna i målet var följande. En svensk bank stämde en man bosatt i Monaco (ej med i EU) på 20 miljoner kronor vid Göteborgs tingsrätt. Kravet baserade sig på en borgensförbindelse hänförlig till ett avtal som ingåtts mellan den svenska banken och ett svenskt aktiebolag. Till stöd för att svensk domsrätt förelåg åberopade banken i första hand att mannen hade egendom i Sverige (en fordran mot banken uppgående till 888 kronor på ett inlåningskonto). I andra hand gjordes gällande att tvisten hade anknytning till Sverige eftersom huvudavtalet var tecknat i Sverige mellan en svensk bank och ett svenskt aktiebolag, borgensmannen var svensk medborgare samt att tvistefrågorna avsåg huvudförbindelsen och att tvisten skulle prövas enligt svensk rätt.

Tingsrätten och hovrätten fann att svensk domsrätt förelåg på grund av borgensmannens fordran mot banken. Mannen överklagade underinstansernas beslut till Högsta domstolen.

Högsta domstolen inledde med att påpeka att eftersom svaranden var bosatt i Monaco så var varken Bryssel I-förordningen eller Luganokonventionen tillämplig och att frågan om svensk domsrätt därför skulle bedömas enligt intern svensk lag, vilket i avsaknad av direkt tillämpliga lagbestämmelser innebär att vägledning ska sökas i de interna svenska forumreglerna, närmast 10 kap. rättegångsbalken.

Med denna utgångspunkt prövade Högsta domstolen först frågan om mannens fordran mot banken (uppgående till 888 kronor) medförde att svensk domsrätt förelåg. Så ansågs inte vara fallet med hänsyn till fordringens mycket begränsade värde. Bestämmelsen om förmögenhetsforum i 10 kap. 3 § rättegångsbalken ansågs med andra ord inte analogiskt tillämplig.

Därefter prövade Högsta domstolen frågan om tvistens anknytning till Sverige kunde vara sådan att svensk domsrätt förelåg även utan stöd av bestämmelserna i 10 kap. rättegångsbalken. Högsta domstolen redogjorde inledningsvis för rättsläget och framhöll att svensk domsrätt i vissa fall kan föreligga även utan stöd av bestämmelserna i 10 kap. rättegångsbalken exempelvis när det är motiverat av effektivitetsskäl eller om det finns ett svensk rättsskipningsintresse.

Vad gällde det aktuella fallet konstaterade Högsta domstolen att mannen hade tecknat borgensförbindelsen för ett svenskt aktiebolags förpliktelser mot en svensk bank enligt ett kreditavtal som även i övrigt hade stark anknytning till Sverige. Tvisten mellan banken och mannen rörde denna huvudförbindelse. Därmed ansågs tvisten ha en sådan anknytning till Sverige att svensk domstol var behörig.

Avgörandet bekräftar att en utländsk borgensman när tvistens anknytning till Sverige är tillräckligt stark kan stämmas inför svensk domstol även när stöd för detta inte går att finna i vare sig EU-rätten, internationella konventioner eller bestämmelserna i 10 kap. rättegångsbalken. Frågan om anknytningen är tillräckligt stark är emellertid fortsatt svårbedömd.

Prejudikatets räckvidd kan diskuteras. Högsta domstolen fäste bland annat avseende vid att tvisten med borgensmannen rörde huvudförbindelsen. Detta väcker frågan om utgången hade blivit den motsatta om tvisten rört själva borgensförbindelsen, vilket varit fallet till exempel om borgensmannen invänt att han aldrig gjort något borgensåtagande.

En annan mera praktisk frågeställning är vilken nytta banken i det aktuella fallet kan komma att få av en svensk dom rörande borgensansvaret. Att kunna tillgodogöra sig de 888 kronor som borgensmannen hade stående på ett inlåningskonto i banken är ju knappast en tillfredsställande verkställighet av ett krav på 20 miljoner kronor. Efter ett långvarigt processande torde risken vara uppenbar att borgensmannens eventuella tillgångar är placerade utanför länder där man kan verkställa domar från svenska domstolar.

Den som tänker förlita sig på utländska borgensåtaganden eller andra säkerheter har anledning att fundera över ett antal juridiska frågor. Det gäller inte bara svensk domsrätt, utan också till exempel vilken lag som kommer att bli tillämplig och hur en framtida dom kan komma att verkställas. Ofta kan verkställighetsmöjligheterna förbättras genom att man avtalar om skiljeförfarande istället för att tvister ska lösas av domstol. Under alla förhållanden är det viktigt med en väl utformad tvistelösningsklausul för att hantera dessa frågor. Om säkerheten, såsom vid borgen, ställs av någon annan än motparten i avtalet är det viktigt att foga en särskild tvistelösningsklausul till själva (borgens)åtagandet.