Kammarrätten i Stockholm mål nr 1672-25 – Sanktionsavgift för överträdelse av Arbetstidslagen (1982:673)

Kammarrätten sänker sanktionsavgift för otillåten mertid – men slår fast överträdelse av 10 § Arbetstidslagen (”ATL”) för vissa deltidsanställda. Arbetsgivaren fick ned avgiften efter kompletteringar om anställdas sysselsättningsgrad. Invändningar om rast, covid‑relaterad extra mertid och skälighetsnedsättning avfärdades.

Bakgrund

Arbetsgivaren, ett bolag som bedriver detaljhandel och tillhandahåller reparationer och service av mobiltelefoner, ålades av förvaltningsrätten i mars 2025 att betala en sanktionsavgift om 704 956 kronor. Sanktionsavgiften bestämdes med hänvisning till att tio arbetstagare under januari–oktober 2021 arbetat mertid i större omfattning än vad som är tillåtet enligt 10 § ATL. Bolaget överklagade förvaltningsrättens dom och gjorde bl.a. gällande att vissa av bolagets anställda hade en högre sysselsättningsgrad än vad förvaltningsrätten hade utgått från, att raster felaktigt hade räknats som arbetstid samt att pandemirelaterade förhållanden motiverade ytterligare mertid eller en nedsättning av sanktionsavgiften.

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 10 § ATL får mertid vid deltidsanställning tas ut med högst 200 timmar per kalenderår. Mertid avser tid som överstiger ordinarie arbetstid och jour enligt anställningsavtalet. Extra mertid enligt 10 a § ATL får tas ut med ytterligare högst 150 timmar om det finns särskilda skäl och situationen inte gått att lösa på annat rimligt sätt.

Det följer av 26 § ATL att vid överträdelse av 10 § ATL utan stöd i kollektivavtal ska en sanktionsavgift tas ut. Avgiften kan sättas ned om överträdelsen är ringa eller ursäktlig, eller om det annars är oskäligt att ta ut avgiften (se 26 b § andra stycket ATL). Med rast avses enligt 15 § ATL ett avbrott då arbetstagaren inte är skyldig att stanna kvar på arbetsstället; måltidsuppehåll räknas i stället som arbetstid.

Kammarrättens bedömning

I kammarrätten gav bolaget in arbetsgivarintyg och anställningsbevis för att styrka att vissa arbetstagare hade ett högre arbetstidsmått än de 20 timmar per vecka som Arbetsmiljöverket hade utgått från. Mot bakgrund av den kompletterande bevisningen fann domstolen att två arbetstagare hade en ordinarie arbetstid om 40 timmar per vecka och att en tredje hade en ordinarie arbetstid om 30 timmar per vecka.

Domstolen bedömde därför att reglerna om mertid antingen inte var tillämpliga – vilket gällde för dem som arbetade heltid – eller inte hade överskridits – vilket gällde för den anställde med en ordinarie arbetstid om 30 timmar per vecka. Dessa tre arbetstagare undantogs därför från beräkningen av sanktionsavgiften. För övriga berörda arbetstagare fann domstolen att det saknades underlag som visade att deras ordinarie arbetstid översteg 20 timmar per vecka; deras mertid skulle därför beräknas utifrån ett 20‑timmarsavtal.

I frågan om rast respektive måltidsuppehåll konstaterade domstolen att arbetstagarna varken varit fria att lämna arbetsplatsen eller fullt ut frigjorda från arbetet. De hade arbetat ensamma, behövt vara tillgängliga och i praktiken stannat i butiken under lunchpausen. Tiden för pausen hade dessutom ersatts av bolaget. Uppehållen bedömdes därför som måltidsuppehåll och räknades in i arbetstiden.

Bolaget åberopade covid-19 som särskilt skäl för extra mertid och som skäl för nedsättning av sanktionsavgiften. Kammarrätten fann att uttagen av mertid skett under en relativt lång period och inte utgjort tillfälliga lösningar under en övergångsperiod. Förhållandena bedömdes inte ha varit oförutsedda i den mening som krävs för extra mertid. Inte heller ansågs överträdelsen ringa, ursäktlig eller avgiften oskälig med hänsyn till omständigheterna.

Sammanfattningsvis fastställde kammarrätten att bolaget överträtt 10 § ATL och skulle påföras sanktionsavgift. Avgiften justerades dock med hänsyn till att tre arbetstagare inte skulle ingå i beräkningsunderlaget och bestämdes till 321 776 kronor (jämfört med 704 956 kronor i förvaltningsrätten).

Setterwalls kommentar: Avgörandet är en viktig påminnelse om behovet av att noggrant och eftertänksamt fastställa en arbetstagares arbetstidsmått vid deltidsanställning. Om ett för lågt arbetstidsmått anges som inte överensstämmer med hur den anställde faktiskt arbetar, finns en risk att gränsen för tillåten mertid per år överskrids. I en sådan situation riskerar arbetsgivaren att bryta mot lagen och ådra sig sanktionsavgifter. Samtidigt bör parterna inte heller avtala om ett för högt arbetstidsmått om avsikten inte är att den anställde faktiskt ska arbeta i den omfattningen. Detta eftersom den anställde då kan kräva en rätt att få arbeta mer på grundval av det avtalade arbetstidsmåttet. Vidare är det viktigt att eventuella förändringar i en anställds ordinarie arbetstid regleras och dokumenteras på ett tillfredsställande sätt.

Avgörandet tydliggör också skillnaden mellan rast och måltidsuppehåll samt vikten av att arbetsgivaren har god kännedom om denna skillnad. Som huvudregel ska arbetstagare kunna lämna arbetsplatsen under sin lunchrast och vara friställda från arbete. Om den anställde inte är verkligt frigjord och fri att lämna arbetsstället – särskilt vid ensamarbete eller krav på tillgänglighet – bedöms uppehållet som ett måltidsuppehåll och ska räknas som arbetstid. Det kan i praktiken påverka mertidsberäkningen i sin helhet.