Artikel | 11 Jun 2021
Nytt hovrättsavgörande rörande säkerhetsföreskrifters utformning och beviskravet vid åsidosatt upplysningsplikt
I en nyligen meddelad hovrättsdom rörande försäkringsersättning har Svea hovrätt tagit ställning till ett antal intressanta rättsfrågor. Två av dessa, som analyseras i denna artikel, var giltigheten av en vanligt förekommande säkerhetsföreskrift samt vad som krävs i bevishänseende av ett försäkringsbolag för att visa hur en åsidosatt upplysningsplikt hade påverkat försäkringsskyddet.
Bakgrund
I korthet och något förenklat var de relevanta omständigheterna följande. Försäkringstagaren var ett bolag vars verksamhet bestod av att utveckla och tillverka processanläggningar för återvinning av olja, plast och metaller från avfall med höga halter av kolväten.
Den 28 maj 2017 inträffade en explosion/brand vid försäkringstagarens verksamhetslokal i samband med drift av en maskin. Vid tidpunkten för händelsen hade försäkringstagaren en företagsförsäkring som gällde för bland annat skador orsakade av explosion/brand, vilken försäkringstagaren ville ta i anspråk. Försäkringsbolaget avslog begäran med motiveringen att skadan orsakats av att maskinen använts på ett sätt som inte rymdes inom den försäkrade verksamheten.
Försäkringstagaren väckte talan vid tingsrätten. Försäkringsbolaget bestred käromålet och gjorde bland annat gällande att försäkringstagaren hade åsidosatt en säkerhetsföreskrift som ålade försäkringstagaren att iaktta ”lagar, förordningar, eller myndigheters föreskrifter som meddelas i syfte att förhindra eller begränsa skada”. Försäkringsbolaget menade även att försäkringstagaren hade brustit i sin upplysningsplikt genom att inte informera försäkringsbolaget om att försäkringstagaren bedrev verksamhet av det slag som hade orsakat skadan, enligt försäkringsbolaget utgörande oljeraffinering på experimentell nivå.
Tingsrätten ogillade käromålet med hänvisning till att skadan inte omfattades av försäkringen. Försäkringstagaren överklagade domen till hovrätten.
Hovrättens bedömning
Hovrätten fann inledningsvis att skadan kunde omfattas av vissa av momenten i försäkringen i och för sig, och prövade därför försäkringsbolagets övriga två invändningar, det vill säga om försäkringstagaren hade åsidosatt säkerhetsföreskrifter och/eller sin upplysningsplikt.
Vad gällde invändningen om brott mot säkerhetsföreskriften noterade hovrätten att med säkerhetsföreskrift avses enligt 4 kap. 6 § andra stycket försäkringsavtalslagen (2005:104, ”FAL”) ”[…] en föreskrift om vissa bestämda handlingssätt eller anordningar som är ägnade att förebygga eller begränsa skada eller om vissa bestämda kvalifikationer hos den försäkrade eller dennes anställda eller andra medhjälpare.”
Enligt hovrätten bör det, mot bakgrund av att FAL:s bestämmelser om säkerhetsföreskrifter är tvingande, krävas att det tydligt framgår av villkoret vilken lag eller föreskrift som avses. I det aktuella försäkringsvillkoret fanns emellertid endast en allmän hänvisning om att försäkringstagaren var skyldig att följa lagar, förordningar och föreskrifter med syfte att begränsa skada. Försäkringsvillkoret angav inte närmare vilka lagar m.m. som försäkringstagaren hade att iaktta. En sådan allmän hänvisning ansågs enligt hovrätten inte uppfylla FAL:s krav på att en säkerhetsföreskrift tydligt ska framgå av ett försäkringsvillkor eller en författning som villkoret hänvisar till. Det aktuella villkoret bedömdes därmed inte kunna ge försäkringstagaren tillräcklig ledning. Hovrätten fann sammanfattningsvis att villkoret inte kunde utgöra en säkerhetsföreskrift eftersom det saknade erforderlig precision.
Därefter prövade hovrätten frågan om försäkringstagarens underlåtenhet att informera om att den bedrivit oljeraffinering på experimentell nivå innebar att denna hade åsidosatt sin upplysningsplikt. Avgörande för bedömningen var om denna uppgift hade ”uppenbar betydelse” för försäkringsbolagets riskbedömning, eftersom prövningen i det här fallet skulle göras mot bakgrund av försäkringstagarens s.k. spontana upplysningsplikt (se 8 kap. 8 § första stycket fjärde meningen FAL). Enligt hovrätten har man att fråga sig hur försäkringstagare i allmänhet hade värderat en viss omständighet, inte just den enskilda försäkringstagaren ifråga. Det är alltså fråga om en objektiv bedömning. Hovrätten noterade att den del av försäkringstagarens verksamhet som försäkringsbolaget hade kännedom om i och för sig var riskfylld. Enligt hovrätten stod det dock klart att den experimentella oljeraffineringen som hade orsakat skadan (som försäkringsbolaget alltså inte hade kännedom om) innebar en tillkommande risk som hade påverkat försäkringsbolagets riskbedömning. Mot bakgrund av detta och den övriga utredningen fann hovrätten att försäkringstagaren hade åsidosatt sin upplysningsskyldighet enligt 8 kap. 8 § första stycket fjärde meningen FAL.
För att en åsidosatt upplysningsplikt ska leda till nedsättning av försäkringsersättningen krävs dock dels att den har åsidosatts av uppsåt eller oaktsamhet, dels att försäkringsbolaget kan visa att en fullgjord upplysningsplikt hade påverkat försäkringsskyddet (8 kap. 9 § första stycket FAL).
Vad gäller oaktsamhetsfrågan konstaterade hovrätten att försäkringstagarens åsidosättande av upplysningsplikten i sig var något som talade för att den hade agerat oaktsamt. Hovrätten noterade också att parterna vid ett möte hade diskuterat försäkringstagarens verksamhetsbeskrivning och huruvida den var korrekt, men trots detta hade försäkringstagaren inte upplyst försäkringsbolaget om den verksamhet som orsakade skadan. Mot denna bakgrund fann hovrätten att försäkringstagaren hade agerat oaktsamt.
Avseende frågan om påverkan av försäkringsskyddet menade försäkringsbolaget att ersättningen skulle bortfalla helt eftersom försäkringsbolaget inte hade meddelat försäkringen om försäkringstagaren hade upplyst om den riskfyllda verksamheten. Som bevis åberopade försäkringsbolaget förhör med sin s.k. riskingenjör samt den försäkringsmäklare som förmedlat försäkringen. Båda förklarade att försäkringsbolaget inte hade meddelat försäkringen om det hade blivit upplyst om den risk som nu var ifråga. Deras uppfattning fick också stöd av förebringad sakkunnigbevisning rörande branschpraxis.
Vid en samlad bedömning ansågs försäkringsbolaget ha visat att försäkringen inte skulle ha meddelats om försäkringstagaren hade upplyst om den experimentella verksamheten. Sammanfattningsvis fann alltså hovrätten att försäkringstagaren hade åsidosatt sin upplysningsplikt och att risken som försäkringstagaren underlåtit att upplysa om var så betydelsefull att försäkringsskydd rätteligen helt skulle ha uteblivit. Käromålet ogillades därför.
Setterwalls kommentar
Frågan om säkerhetsföreskrifters giltighet såvitt avser deras utformning har diskuterats i doktrin och har nyligen blivit föremål för prövning av Högsta domstolen (se ”Mobilförsäkringen”, NJA 2020 s. 1025, som analyserats av Setterwalls biträdande jurist Jakob Andersson i SvJT 2021, s. 342). Den nu aktuella säkerhetsföreskriften är enligt vår erfarenhet inte ovanlig. Hovrättens ställningstagande om att det krävs en preciserad hänvisning till en författning för att en säkerhetsföreskrift ska vara giltig har kommit till uttryck av flera författare samt i förarbetena till FAL (se bl.a. Ullman, Harald, Uppsatser om försäkringsavtalslagen, s. 229; Bengtsson, Bertil, Försäkringsavtalsrätt, uppl. 4, kommentar till 8 kap. 12 § FAL samt prop. 2003/04:150, s. 417). Avgörandet är därmed i linje med vad som kan uppfattas vara en väletablerad uppfattning. Mot bakgrund av detta kan det finnas anledning för villkorsförfattare att se över sådana säkerhetsföreskrifter som har karaktären av hänvisningar till författningar m.m.
När det gäller bevisfrågan om och i vad mån försäkringstagarens åsidosatta upplysningsplikt hade påverkat försäkringsskyddet har det sagts i doktrin att alltför höga krav inte torde uppställas på försäkringsbolagets bevisskyldighet (Bengtsson, Bertil, a.a., kommentar till 8 kap. 9 § FAL). Även tidigare avgöranden avseende den äldre försäkringsavtalsrättsliga lagstiftningen pekar åt det hållet (se t.ex. NJA 1940 s 280 II). Av vikt för bedömningen är i första hand hur det enskilda försäkringsbolaget hade agerat om korrekt information hade erhållits, men även hur ett försäkringsbolag i allmänhet skulle ha agerat. Nu aktuellt avgörande ger stöd för uppfattningen att det inte kan krävas att försäkringsbolaget åberopar bevisning i form av interna riktlinjer m.m. som ”på förhand” hade utvisat hur försäkringsbolaget skulle ha värderat en viss uppgift, vilket påstods av försäkringstagaren. Denna slutsats framstår som förenlig med gällande rätt och rimlig i sig.