Utökad betydelse av reklamation vid fel i vara

För att en köpare ska få åberopa fel i en vara krävs som bekant att felet reklameras till säljaren inom skälig tid. Högsta domstolen har nu i en dom från den 10 juni 2016 (mål nr T 5958-14) klarat ut att reklamationen inte bara får betydelse för rätten att göra gällande fel, utan också för bevisbördans placering när det kommer till frågan om felet fanns vid tidpunkten för riskens övergång. Fallet är på många sätt närmast ett skolboksexempel på en köprättslig tvist.

Ett företag i Istanbul ingick avtal med ett svenskt företag om köp av 50 ton koppar som enligt avtalet skulle lastas i containrar och transporteras från Tanzania till Istanbul. När containrarna kom fram till Turkiet hade kopparlasten förvandlats till sten. Köparen ringde då säljaren och var, som säljaren beskrivit det, rasande. Eftersom parterna hade avtalat om leveransvillkoret CIF, var riskövergången när containrarna passerade fartygets reling i hamnen i Tanzania.

Högsta domstolen konstaterade att utgångspunkten i såväl internationella som svenska förhållanden är att säljaren har bevisbördan för att varan överensstämde med avtalet när risken gick över till köparen. Om köparen däremot inte omedelbart efter att ha mottagit varan meddelar säljaren att varan är felaktig, går bevisbördan över till köparen.

Konsekvensen är således att köparen bör reklamera – inte bara inom skälig tid, utan – omedelbart. På det sättet kan köparen se till att bevisbördan stannar kvar hos säljaren trots att köparen fått varan i sin besittning.

Högsta domstolen förtydligar inte inom vilken tidsram en reklamation ska ske för att anses ha skett omedelbart, men troligtvis är det fråga om ytterst korta frister. Inte heller framgår av avgörandet om köparen behöver vara rasande när han reklamerar, men det verkar inte ha skadat hans sak.

Läs mer här.