AD 2026 nr 23 – 2015 års avtal om konkurrensklausuler omfattar inte värvningsklausuler

2015 års avtal om användning av konkurrensklausuler i anställningsavtal mellan Svenskt Näringsliv och Förhandlings- och samverkansrådet PTK omfattar inte värvningsklausuler. Det gäller oavsett hur omfattande eller konkurrensbegränsande klausulerna kan anses vara och oavsett vad de ytterst syftar till, samt trots att värvning av kunder till konkurrerande verksamhet i någon mening innebär att ta befattning med sådan verksamhet. Eftersom avtalet inte är tillämpligt på värvningsklausuler är inte heller dess övriga bestämmelser, i det här fallet skiljeklausulen, tillämpliga vid tvist om avtalat vite för brott mot en sådan klausul.

Bakgrund:

I ett anställningsavtal fanns ett värvningsförbud som bland annat innebar att arbetstagaren under en period om sex månader efter anställningens upphörande var förhindrad att direkt eller indirekt värva bolagets kunder, eller förmå eller försöka förmå någon kund att lämna bolaget till förmån för konkurrerande verksamhet. Förbudet var vitessanktionerat. Sedan arbetstagaren hade lämnat sin anställning väckte bolaget talan vid allmän domstol och begärde att det avtalade vitet skulle utdömas. Bolaget menade att arbetstagaren hade brutit mot värvningsförbudet genom att försöka värva flera av bolagets kunder till en konkurrerande verksamhet.

Arbetstagaren invände att talan skulle avvisas med hänvisning till att värvningsförbudet utgjorde en konkurrensklausul enligt ”2015 års avtal om användning av konkurrensklausuler i anställningsavtal och avtal om skiljedomsregler för skiljenämnden i uppfinnar- och konkurrensklausulstvister”, träffat mellan Svenskt Näringsliv och Förhandlings- och samverkansrådet PTK. Avtalet innehåller bland annat en skiljeklausul. Till stöd för sin uppfattning åberopade arbetstagaren bland annat att det i 2015 års avtal anges att avtalet är tillämpligt på ”sådana konkurrensklausuler […] som innebär ett förbud mot att ta anställning i eller på annat sätt bedriva eller ta befattning med konkurrerande verksamhet.”

Bolaget motsatte sig avvisning och gjorde gällande att värvningsförbudet inte är en sådan konkurrensklausul som omfattas av 2015 års avtal.

Arbetsdomstolens bedömning:

Arbetsdomstolen konstaterade att det följer av 2015 års avtal, läst i ljuset av den tillhörande partsgemensamma kommentaren, att klausuler som förhindrar en arbetstagare att värva den tidigare arbetsgivarens kunder inte i sig omfattas av avtalet. Detta gäller oavsett hur omfattande eller konkurrensbegränsande klausulen är och oaktat vad det egentliga syftet med klausulen är. Enligt domstolen gäller det även trots att värvning av kunder till konkurrerande verksamhet i någon mening innebär att ”ta befattning med” konkurrerande verksamhet.

Setterwalls kommentar:

Rättsfallet ger välkommen vägledning i en gränsdragningsfråga som i praktiken kan vara svårbedömd. I vissa branscher och verksamhetstyper kan ett värvningsförbud i praktiken begränsa en arbetstagares möjlighet att arbeta för en konkurrent, och frågan uppkommer från tid till annan om ett sådant förbud kan anses vara konkurrensbegränsande och därmed falla under 2015 års avtal. Arbetsdomstolen slår i målet tydligt fast att värvningsförbud inte omfattas av avtalet. Utrymmet för att framöver hävda att en värvningsklausul omfattas av reglerna i 2015 års avtal måste därmed anses vara mycket begränsat.

Avgörandet tar däremot inte ställning till exempelvis huruvida skäligheten av en värvningsklausul ska bedömas enligt de principer som anges i 2015 års avtal eller, för den delen, om vad som i ett avtal har betecknats som ett värvningsförbud i praktiken utgör eller bör bedömas som ett konkurrensförbud (jämför exempelvis AD 2002 nr 115 och AD 2017 nr 38).

Läs hela rättsfallet här