AD 2026 nr 39 – Diskriminering/tillgänglighet – sakliga skäl vid bristande arbetsförmåga

Arbetsdomstolen fann att Kriminalvården hade sakliga skäl att säga upp en kriminalvårdare som på grund av funktionsnedsättning saknade arbetsförmåga för sin anställning. Domstolen ansåg att det inte var skäligt att kräva att arbetsgivaren skulle erbjuda arbetstagaren en heltidsanställning och därefter anpassa den till deltid. Därmed hade arbetstagaren inte heller utsatts för diskriminering genom bristande tillgänglighet.

Bakgrund:

Målet rörde en kriminalvårdare som var tillsvidareanställd vid Kriminalvården sedan 2010, men som sades upp i februari 2024 på grund av personliga skäl. Kriminalvårdaren hade en medfödd hörselnedsättning och drabbades under anställningen av flera ytterligare diagnoser, däribland fibromyalgi, artros, utmattningssyndrom, sömnapné samt ångest och depressionstillstånd. Besvären orsakade periodvis sjukskrivning från 2016 och heltidssjukskrivning mellan 2019 och oktober 2023.

Kriminalvården genomförde omfattande rehabiliteringsinsatser under flera år. En arbetsförmågeutredning genomfördes under år 2020 via företagshälsovården och kompletterades med en ny bedömning i september 2023. Enligt bedömningen år 2023 saknade kriminalvårdaren arbetsförmåga som kriminalvårdare. Bedömningen var också att hennes arbetsförmåga i ett administrativt, välanpassat arbete var begränsad till 50 procent under överskådlig tid. I oktober 2023 genomförde Kriminalvården en omplaceringsutredning, varvid konstaterades att det inte fanns några lediga deltidsanställningar motsvarande 50 % av en heltidsanställning hos myndigheten.

Parterna var överens om att arbetstagaren saknade arbetsförmåga som kriminalvårdare, att nedsättningen var stadigvarande, att Kriminalvården hade fullgjort sin rehabiliteringsskyldighet och att arbetstagarens varaktiga psykiska och fysiska sjukdomar utgjorde en funktionsnedsättning i diskrimineringslagens mening.

Den huvudsakliga frågan som Arbetsdomstolen hade att pröva var om det var skäligt att kräva att Kriminalvården omplacerade kriminalvårdaren till en ledig heltidsanställning för att därefter anpassa den till deltid, givet att kriminalvårdarens arbetsförmåga var stadigvarande nedsatt till 50 procent.

Arbetsdomstolen:

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 7 § anställningsskyddslagen ska en uppsägning från arbetsgivarens sida grunda sig på sakliga skäl. En nedsättning i arbetsförmåga till följd av sjukdom eller skada utgör som regel inte sakliga skäl. Men undantag gäller om nedsättningen varaktigt är så väsentlig att arbetstagaren inte längre kan utföra arbete av någon betydelse för arbetsgivaren. Arbetsgivaren måste därför utreda omplacering och möjliga anpassningar, dock utan skyldighet att skapa nya tjänster eller göra större organisatoriska förändringar. En annan förutsättning är att arbetstagaren måste ha tillräckliga kvalifikationer för det nya arbetet.

Enligt diskrimineringslagen är det förbjudet att genom bristande tillgänglighet diskriminera en arbetstagare med funktionsnedsättning. Diskriminering föreligger om arbetsgivaren inte vidtagit skäliga åtgärder för tillgänglighet som hade kunnat försätta personen i en jämförbar situation med en person utan funktionsnedsättning. Bedömningen av vad som är skäligt beror på omständigheterna i det enskilda fallet, och det kan inte krävas åtgärder som skulle få stora konsekvenser för verksamheten.

Enligt arbetslivsdirektivet ska arbetsgivare vidta lämpliga åtgärder för att göra det möjligt för en person med funktionsnedsättning att delta i arbetslivet. Anpassning av arbetstid skulle kunna utgöra en sådan lämplig åtgärd, men det förutsätter att nationell domstol (i vårt fall tingsrätt eller Arbetsdomstolen) bedömer att en sådan anpassning inte medför en oproportionerlig börda för arbetsgivaren under de omständigheter som föreligger i det enskilda fallet.

Bedömning

Enligt Arbetsdomstolen visade utredningen att kriminalvårdarens mående hade förbättrats väsentligt sedan 2020. Men enligt domstolen gav denna positiva utveckling inte i sig skäl att ifrågasätta den bedömning och prognos som gjordes i arbetsförmågeutredningen 2023, varken i fråga om omfattningen av arbetsförmågan (50 % i ett välanpassat administrativt arbete) eller vilka anpassningar som krävdes för att kriminalvårdaren skulle kunna utföra arbetsuppgifterna. Arbetsdomstolen slog vidare fast att en arbetstagare vars arbetsförmåga är begränsad på grund av funktionsnedsättning inte automatiskt kan anses sakna kvalifikationer för en heltidsanställning enbart för att hon bara kan arbeta deltid. Domstolen konstaterade att det kan vara skäligt att kräva omplacering till en heltidsanställning med anpassad arbetstid, men att för att en sådan anpassning ska kunna betraktas som en skälig åtgärd bör det normalt förutsättas att hindret för arbetsförmågan kan antas vara övergående, åtminstone på en lite längre sikt, och en helhetsbedömning måste göras i det enskilda fallet.

I det nu aktuella fallet ansågs arbetstagaren, enligt arbetsförmågebedömningen, inte klara av arbetsuppgifterna i de lediga administrativa befattningarna då dessa ställde höga krav på stresstålighet, eget ansvar och flexibilitet. Arbetsdomstolen ansåg även att en minskning av arbetstiden för en administrativ tjänst skulle leda till ett underskott i arbetskraft. Att Kriminalvården ständigt skulle vara i ett rekryteringsbehov, som inte täcktes av en heltidsanställning anpassad till deltid, ansågs utgöra ett sådant krav på omorganisation som inte kan anses skäligt att kräva av arbetsgivaren.

Sammanfattningsvis fann Arbetsdomstolen att kriminalvårdaren med hänsyn till sin arbetsförmåga inte kunde förväntas klara av arbetsuppgifterna i de anställningar som fanns lediga inom Kriminalvården vid tidpunkten då omplacering övervägdes. Det konstaterades vidare att det inte var en skälig anpassning att erbjuda kriminalvårdaren en heltidsanställning, eftersom det skulle innebära att Kriminalvården då skulle behöva utvidga sin verksamhet genom att anställa ytterligare en person.

Arbetsdomstolen fann mot denna bakgrund att uppsägningen var grundad på sakliga skäl och att kriminalvårdaren därmed inte hade utsatts för diskriminering i form av bristande tillgänglighet.

Setterwalls kommentar:

Domen ger viktig vägledning i frågan om arbetsgivarens omplaceringsskyldighet gentemot arbetstagare med funktionsnedsättning som medför begränsad arbetsförmåga. Arbetsdomstolen bekräftar att nedsatt arbetsförmåga till deltid inte i sig innebär att arbetstagaren saknar kvalifikationer för en heltidstjänst. Samtidigt slår domstolen fast att det i det enskilda fallet kan vara oskäligt att kräva att arbetsgivaren erbjuder en heltidsanställning om detta i praktiken leder till att arbetsgivaren måste utvidga verksamheten genom att rekrytera ytterligare personal.

Avgörandet understryker att skälighetsbedömningen är beroende av en helhetsbedömning där arbetsgivarens storlek, verksamhetens art och arbetstagarens individuella förutsättningar vägs in. I detta fall var den individuella faktorn att arbetsförmågan var stadigvarande nedsatt avgörande, och domstolen antyder att utfallet kan bli ett annat om nedsättningen är övergående och det finns en mer positiv prognos för arbetsförmågan.

En praktisk slutsats av domen är att det inte räcker att vid omplaceringsutredning konstatera att deltidstjänster saknas. Arbetsgivaren måste överväga om det är skäligt att anpassa en heltidsanställning. Det praktiska rådet är att arbetsgivaren härvid också skriftligen dokumenterar både vilka lediga befattningar som finns och varför anpassningar bedöms vara oskäliga.

Läs hela rättsfallet här