Drönare i blåsväder

Enligt en uppmärksammad dom av Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) måste den som vill använda en kamerautrustad drönare först söka tillstånd hos Länsstyrelsen. Domen har haft en negativ påverkan på aktiekurserna för bolag med tyngdpunkt på drönare, och har diskuterats flitigt sedan den meddelades. Här sammanfattar och kommenterar vi domen samt spekulerar i vilken utveckling som kan väntas framöver.

Den centrala frågan i målet (Högsta förvaltningsdomstolens dom av den 21 oktober 2016 i mål nr 78-16) är om en kamera på en drönare ska betraktas som en övervakningskamera monterad på en vägg (och därmed är tillståndspliktig) eller en kamera monterad på instrumentpanelen i en bil (och därmed inte är tillståndspliktig, enligt en annan dom av HFD (Högsta förvaltningsdomstolens dom av den 21 oktober 2016 i mål nr 4110-15). Den avgörande skillnaden mellan de två fallen består i HFD:s bedömning av om kameran manövreras på platsen där den är uppsatt. Är så fallet, vilket till exempel gäller för filmning med en mobiltelefon eller annan handhållen kamera, gäller inte tillståndsplikten.

I fallet med kameran på instrumentpanelen i en bil kom HFD fram till att kameran manövrerades på plats, med hänvisning till att den var monterad ”i fordonsförarens omedelbara närhet” samt att föraren kan ”avgöra vad som ska filmas genom att styra fordonet”. I fallet med kameran på drönaren kom HFD till motsatt slutsats, nämligen att kameran kan användas utan att manövreras på platsen, med hänvisning till att filmning sker från luften medan manövrering sker från marken. Hanteringen kommer därmed, enligt HFD:s uppfattning, att vara ”klart åtskild” från den plats där kameran är uppsatt. 

Resultatet av domen är att den som vill använda en kamerautrustad drönare först måste söka tillstånd hos Länsstyrelsen i det län där drönaren ska användas (eller, om den ska användas i flera län, i det län där den huvudsakligen ska användas). Länsstyrelsen gör sedan en bedömning av om intresset av övervakningen väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli övervakad. I det mål som HFD nu avgjort kom Länsstyrelsen, som första instans, fram till att tillstånd inte skulle meddelas. Länsstyrelsen hänvisade till att syftet med kameraanvändningen – att kunna leverera flygfoton efter beställning av kunder – inte uppvägde risken för det integritetsintrång som det innebar att använda kameran runtom i hela länet. I och med att det nu står klart att tillstånd krävs kommer Förvaltningsrätten, efter HFD:s dom, att pröva om tillstånd trots allt ska meddelas i detta fall. Ett tillstånd kan begränsas i tid och förenas med villkor för hur drönaren får användas. Det krävs även att tillståndshavaren informerar de som rör sig inom flygområdet om att kameraövervakning sker. Enligt kameraövervakningslagen ska sådan information lämnas med hjälp av skyltning eller på annat verksamt sätt. I det aktuella fallet ansåg Länsstyrelsen att det var ”föga troligt” att sådan information skulle kunna lämnas på ett verksamt sätt.

En förutsättning för tillståndsplikt är vidare att kameran kan riktas mot en plats dit allmänheten har tillträde och att enskilda personer kan identifieras. Bedömningen är onekligen lättare beträffande en väggmonterad övervakningskamera (vars bildfång endast kan justeras i mycket begränsad utsträckning) än vad som är fallet med drönare, vilken enkelt kan manövreras ut över allmänna ytor. Därmed lär det inte vara möjligt att undgå tillståndsplikten genom att hävda att drönaren endast ska användas i utemiljöer som allmänheten inte har tillträde till.

Domen får långtgående och svåröverskådliga konsekvenser. HFD drar skiljelinjen mellan tillståndspliktiga och icke tillståndspliktiga kameror vid att det är längre mellan drönaren och drönarföraren än mellan kameran på instrumentpanelen och bilföraren. Här kan man fråga sig om en drönare som svävar precis över huvudet på sin förare är tillståndspliktig. Var går gränsen för tillståndsplikt?

Drönare som används utomhus kan riktas mot en plats dit allmänheten har tillträde och får därför som regel anses vara tillståndspliktiga. Det kan också konstateras att Länsstyrelsens formulär för tillståndsansökan inte är anpassat för drönare. Ansökan ska till exempel innehålla en ritning över övervakningsområdet samt varje kameras placering och ”exakta upptagningsområde”. Även kravet på att informera alla berörda enskilda som vistas i drönarens upptagningsområde är, som Länsstyrelsen antyder i det aktuella fallet, extremt svårt att tillmötesgå.

Det är långt ifrån första gången som tekniken rusar förbi lagstiftningen. Likt många andra som kommenterat domen bedömer vi att dess utgång kommer att leda till en lagändring. Det noteras att regeringen tillsatt en utredning benämnd Kameraövervakning – brottsbekämpning och integritetsskydd som bland annat syftar till att undersöka hur nuvarande lagstiftning förhåller sig till användning av drönare, samt om det behövs integritetsstärkande eller teknikfrämjande åtgärder. Utredningen ska redovisa sina slutsatser senast den 15 juni 2017. Även EU:s arbetsgrupp benämnd WP29 har diskuterat användningen av drönare och kommit fram till att det finns behov av ny lagstiftning. Med tanke på att drönare kan användas för att filma stora allmänna områden genom snabba överflygningar, däribland områden där folk inte förväntar sig att bli filmade, finns skäl att reglera användandet.

Vi ser att generella bestämmelser för användningen av kamerautrustade drönare är att föredra framför en tillståndsprocess i varje enskilt fall. Sådana bestämmelser skulle exempelvis kunna vara att kameran inte får vara igång inom visst avstånd från någon person och inte heller riktas mot särskilt integritetskänsliga platser. Redan genom sådana begränsningar skulle möjligheterna för personövervakning och intrång i den personliga integriteten till stor del förhindras.