Högsta domstolen har nyligen meddelat dom i ett intressant skadestånds- och försäkringsrättsligt mål

Högsta domstolen (”HD”) meddelade den 22 augusti 2023 dom i målet ”Mösseberg II”, mål nr T 2755-22, som rymmer en mängd intressanta frågor inom skadestånds- och försäkringsrätt. I domen skapar Högsta domstolen en ny ventil för direktkravsrätt, som eventuellt kan leda till mindre förutsebarhet men också generera fler prejudikat.

Bakgrund

En entreprenör (”Entreprenören”) hade fått i uppdrag att renovera en äldre hotellbyggnad i trä. När Entreprenören var i färd med att avlägsna fasadfärg med hjälp av varmluftspistol uppstod en brand. Beställaren av arbetet led en skada uppgående till 25 miljoner kronor i anledning av branden, vilket krävdes av Entreprenören. Beställaren fick sedermera skadan ersatt genom sitt försäkringsbolag, varför försäkringsbolaget övertog kravet mot Entreprenören.

Entreprenören hade en ansvarsförsäkring och begärde ersättning från sitt försäkringsbolag (”Ansvarsförsäkringsgivaren”). Entreprenörens krav mot Ansvarsförsäkringsgivaren ogillades i hovrätten, som bedömde att Entreprenören inte lidit någon skada. Hovrättens dom vann laga kraft och en tid därefter försattes Entreprenören i konkurs.

I anledning av Entreprenörens konkurs riktade beställarens försäkringsbolag (”Direktkravställaren”) ett direktkrav mot Ansvarsförsäkringsgivaren, för att återfå den utbetalda ersättningen om runt 25 miljoner kronor.

Direktkravställaren förlorade i tingsrätten men vann, huvudsakligen, i hovrätten. HD meddelade prövningstillstånd och anger i domen att en fråga i målet är vilken betydelse den tidigare domen mellan Entreprenören och Ansvarsförsäkringsgivaren har i förhållande till en talan från Direktkravställaren mot Ansvarsförsäkringsgivaren avseende samma händelse (alltså branden). Andra frågor som också aktualiseras i domen är frågor om tolkning av villkor om undantag från försäkringen vid medvetet risktagande respektive grov vårdslöshet från den försäkrades sida.

Frågan om direktkravsrätt

Vad gäller en skadelidandes rätt att ställa direktkrav mot en ansvarsförsäkringsgivare, anför HD att en sådan rätt finns i vissa situationer som t.ex. när den försäkrade (dvs. den som orsakat en skada) försatts i konkurs. Denna rätt följer av 9 kap. 7 § försäkringsavtalslagen. I en sådan situation är utgångspunkten att den skadelidande inte kommer i vare sig bättre eller sämre läge än den försäkrade. Den skadelidande får alltså samma rätt till den försäkrades försäkringsersättning, som försäkringsavtalet ger den försäkrade. Detta gäller om inte annat följer av lag eller försäkringsvillkor (se punkt 17 i HD:s domskäl med hänvisning till ”Cremonas ansvarsförsäkring”, NJA 2017 s. 601).

En följd av det nyss stadgade är att den skadelidande är bunden av civilrättsligt bindande åtgärder som den försäkrade har vidtagit. I aktuellt mål var dock frågan vilken påverkan domen mellan Entreprenören och Ansvarsförsäkringsgivaren hade mellan den skadelidande (i det här fallet genom dess försäkringsbolag, Direktkravställaren) och Ansvarsförsäkringsgivaren. Annorlunda uttryckt var frågan om en direktkravställare ska träffas av effekter av den försäkrades tidigare processföring. HD besvarar frågan nekande.

HD anför att rättskraften av en dom som huvudregel är begränsad till parterna, men att undantag finns. Ett sådant undantag är att en tredje man kan träffas av en doms rättskraft om denne skulle ha varit bunden av ett civilrättsligt förfogande över det omtvistade rättsförhållandet (se punkt 21 i domskälen).

Eftersom rättskraften hos tvistemålsdomar vanligen följer den civilrättsliga förfoganderätten, lyfts frågan om det också bör innebära att rättskraften hos en tidigare dom mellan den försäkrade och ansvarsförsäkringsgivaren ska gälla även mot den skadelidande. Enligt HD föreligger skillnad mellan en direktkravställare och den som i andra situationer övertar en fordran. Därutöver lyfter HD att det rättsligt sett uppstår en komplicerad situation i tvister mellan den försäkrade och ansvarsförsäkringsgivaren eftersom den försäkrade, för att få rätt till ersättning ur sin ansvarsförsäkring, måste visa att denne har agerat vårdslöst, men inte grovt vårdslöst, mot den skadelidande. Vid grov vårdslöshet gäller typiskt sett nämligen inte försäkringen, men inte heller om den försäkrade inte agerat oaktsamt.

Mot bakgrund därav fann HD att även om huvudregeln är att direktkravställaren är bunden av civilrättsligt bindande åtgärder som den försäkrade har vidtagit, så skulle det föra för långt att därutöver låta en direktkravställare träffas av effekter av den försäkrades tidigare processföring. HD slår därför fast att en tidigare dom mellan den försäkrade och en ansvarsförsäkringsgivare saknar rättskraft i förhållande till en direktkravställare. Domen kan dock fortfarande ha betydelse genom den bevisverkan som domen kan bedömas ha (se punkt 26).

I aktuellt fall hade därmed Direktkravställaren rätt att rikta direktkrav mot Ansvarsförsäkringsgivaren, trots den tidigare ogillande domen.

Frågan om den försäkrade hade agerat grovt oaktsamt

Även om Direktkravställaren hade rätt att rikta direktkrav mot Ansvarsförsäkringsgivaren behövde Direktkravställaren också visa att rätt till försäkringsersättning förelåg. I målet gjorde Ansvarsförsäkringsgivaren gällande två undantag, nämligen att den försäkrade dels hade vidtagit ett medvetet risktagande, dels hade agerat grovt vårdslöst när branden uppstod.

Vad gäller det första undantaget konstaterar HD att det aktuella försäkringsvillkoret om medvetet risktagande avviker (till den försäkrades fördel) från det lagstadgade undantaget i 8 kap. 11 § försäkringsavtalslagen. Enligt det lagstadgade undantaget gäller inte försäkringen om den försäkrade ”måste antas” ha handlat i vetskap om att detta innebar en betydande risk för att skada skulle inträffa. Försäkringsvillkoret föreskrev dock inte att den försäkrade ”måste antas” ha handlat med viss vetskap, utan istället krävs enligt HD att faktisk insikt hos Entreprenören (genom relevanta personer) om betydande brandrisk föreligger. Det hade inte bevisats.

Vad däremot gäller det andra undantaget konstaterar HD att både försäkringsvillkoren och försäkringsavtalslagen föreskriver att Ansvarsförsäkringsgivaren är fri från ansvar gentemot den försäkrade om denne har orsakat skada genom grov vårdslöshet.

HD fastslår inledningsvis att det i målet inte visats att det varit olämpligt i sig att använda varmluftspistol vid det aktuella arbetet, men att ett sådant arbete får anses innebära en mycket stor risk för brand om arbetet inte utförs på korrekt sätt. Frågan var därför om den försäkrade vidtog rimliga säkerhetsåtgärder för att minska risken för brand.

HD utgår i sin bedömning från säkerhetshetsreglerna för ”Heta arbeten” och når slutsatsen att arbetet utförts på ett sådant sätt att det måste anses ha varit fråga om grov vårdslöshet. Detta bl.a. genom att ha anförtrott arbetet till en anställd som inte hade utbildning avseende säkerhetsföreskrifterna för ”Heta arbeten”, att det inte anordnats någon tillsyn över arbetet, att det inte vidtagits konkreta åtgärder för att minska risken för brand och möjliggöra en snabb släckning samt att det var fråga om yrkesmässig verksamhet.

Våra kommentarer

Domen innehåller flera intressanta frågor. Vi gör här endast några nedslag i vissa intressanta aspekter av domen.

Rättskraft

Före HD:s dom var utgångspunkten för direktkravsrätt vid den försäkrades konkurs att rättighetsförlust på den försäkrades sida även träffar den skadelidandes rätt, om inte något annat följer av lag eller försäkringsvillkor. Så sent som i ”Cremonas ansvarsförsäkring” uttalade HD uttryckligen att huvudregeln avseende direktkravsrätt var att den skadelidande inte ska komma i bättre eller sämre läge än den försäkrade, utan att skadelidande får den rätt till försäkringsersättning som avtalet ger den försäkrade, varken mer eller mindre.

I förevarande mål har dock HD skapat en ny ventil som innebär att undantaget till huvudregeln kan formuleras på följande sätt. Rättighetsförlust på den försäkrades sida påverkar även den skadelidandes rätt, om inte annat följer av lag, försäkringsvillkor eller om rättsförlusten beror på den försäkrades tidigare processföring.

Vi anser att den nya ventilen riskerar att skapa en osäkerhet eftersom den kan tolkas öppna upp för andra situationer när den tydliga huvudregeln inte ska gälla.

De skäl som HD anför för den nya ventilen framstår inte heller som helt övertygande. I ”Cremonas ansvarsförsäkring” drabbades en skadelidande av rättsförlust efter den försäkrades konkurs, när den försäkrade framställt ett för sent ianspråktagande av sitt försäkringsskydd. Det är enligt oss inte tydligt varför detsamma inte ska gälla när en skadelidande drabbas av rättsförlust på grund av en försäkrads processföring. En annan aspekt, som kan ha varit vägledande för HD:s bedömning, är risken för att en ansvarsförsäkringsgivare blir bunden av en dom mellan försäkrad och skadelidande. I sådana tvister har skadelidande och försäkrad ett gemensamt intresse av att inte riskera försäkringsskyddet, som inte delas av ansvarsförsäkringsgivaren. Både skadelidande och försäkrad kan alltså ha en ambition att ”skräddarsy” målet efter detta intresse, vilket innebär att det kan framstå som stötande om försäkringsbolaget därigenom också skulle fråntas rätten att framställa en legitim invändning mot ett krav på försäkringsersättning.

Medvetet risktagande

Vad gäller frågan om medvetet risktagande är HD:s bedömning okontroversiell. Det domen däremot belyser är faran av ogenomtänkta försäkringsvillkor. I aktuellt fall avvek villkoren från försäkringsvillkoren och uppställde i praktiken ett krav på att försäkringsbolaget behövde bevisa faktiskt insikt (vilket ofta är omöjligt att bevisa; därav att sådant krav inte uppställs i försäkringsavtalslagen) hos den försäkrade för att undkomma ansvar att utge försäkringsersättning. Det är inte givet hur bedömningen hade blivit om försäkringsavtalslagen hade tillämpats, men det är tydligt att avvikelser från den bör göras med försiktighet och efter noggrant övervägande.

Grov vårdslöshet

Det senaste avgörandet där HD tangerade frågan om grov culpa var i ”Skatterådgivarens ansvarsbegränsning”, NJA 2022 s. 354. I det avgörandet bedömde minoriteten att skadevållaren agerat ”klart klandervärt”, men inte grovt culpöst. Majoriteten bedömde att skadevållarens oaktsamhet var ”förhållandevis begränsad”.

Givet HD:s bedömning i ”Skatterådgivarens ansvarsbegränsning” var det därför inte särskilt iögonfallande att HD i förevarande mål bedömde att skadevållaren agerat grovt oaktsamt. En iakttagelse som kan göras är att det möjligen är enklare för domstol att konstatera grov culpa när fråga är om ett agerande som avviker från en skriven norm (i detta fall säkerhetsreglerna i Heta arbeten) istället för en tillämpning av den fria culpabedömningen, som är vagare och typiskt sett mer svårtillämpbar. Med andra ord är det sannolikt enklare för domstol att bedöma om en avvikelse är tillräckligt väsentlig för att avgöra om den ska kvalificeras som grov när bedömningen görs utifrån ett skrivet, konkret och etablerat regelverk. Det kan i sammanhanget vara värt att notera att HD i det aktuella målet alltså bedömde oaktsamheten inom ramen för ett kontraktuellt ansvar. Det är inte helt givet att bedömningen är densamma vid utomobligatoriskt ansvar.

Avgörandet är i den här delen vägledande för försäkringsbolag m. fl. För de entreprenörer som arbetar med heta eller andra riskfyllda arbeten finns dessutom anledning att studera HD:s bedömning eftersom frågan om grov oaktsamhet har betydelse även i andra sammanhang. Till exempel finns villkor som innebär att part vid grov oaktsamhet inte kan åberopa avtalade ansvarsbegränsningar i standardavtalen för entreprenader såsom AB 04 och ABT 06.