Marknadsföring behöver inte vara bindande för en entreprenör

Måste en entreprenör leva upp till något som utlovats i marknadsföring före kontraktsskrivandet? En skiljenämnd har slagit fast att svaret är nej.

Att utfästelser om kvaliteter och egenskaper hos en produkt eller tjänst ska vara bindande i förhållande till en köpare är en princip som återfinns på många ställen både i offentlig rätt och inom civilrätten. När ett entreprenadavtal ingås enligt AB 04/ABT 06, är det emellertid avtalets skriftliga innehåll som styr entreprenörens åtagande. För beställaren gäller det att säkerställa att alla förväntningar finns tydligt återspeglade där.

I en skiljetvist hade en Beställare påkallat skiljeförfarande mot en Entreprenör. Entreprenören hade övertagit ett kontrakt som Beställaren i ett tidigare skede hade ingått med en Tillverkare (samordnad generalentreprenad). Tillverkaren skulle tillverka, leverera och montera vita och släta prefabricerade väggelement till en fasad, med fotokatalytisk titandioxid i fasadelementens utsida. Mer än så kunde inte utläsas ur kontraktshandlingarna.

Men Beställarens förväntningar på fasadelementen var högre än vad som framgick i kontraktet. Beställaren förväntade sig att fasaderna skulle hålla sig vita utan underhåll genom en självrengörande funktion. Funktionen – den fotokatalytiska effekten – skulle bland annat innebära att organiska ämnen som alger och mögel bröts ner och försvann när fasaden träffades av UV-ljus från solen. Enligt Beställarens undersökningar fanns det ingen självrengörande funktion alls i fasaden, till följd av att titandioxiden lagts bakom ett lager av kalcit. Beställarens från början kritvita fasader hade nu tydlig biologisk påväxt. Beställaren framhöll att det var enbart på grund av Tillverkarens marknadsföring som man ingått avtal med just den här Tillverkaren, och att uppgifter från marknadsföringen därför måste utgöra avtalsinnehåll.

Till stöd för sin talan åberopade Beställaren bland annat marknadsföringsmaterial från Tillverkaren, d.v.s. den ursprunglige avtalsparten. I Tillverkarens marknadsföringsmaterial beskrevs den funktion som Beställaren hade förväntat sig. I marknadsföringsmaterialet figurerade dessutom Beställaren själv som exempel på en nöjd kund som uttalade sig om positiva erfarenheter från tidigare leveranser av samma typ av fasader.

Beställaren framhöll att den allmänna avtalsrätten är tillämplig även på entreprenadavtal, och att s.k. implied terms ska beaktas. Man framhöll även att det av kommentaren till ABT 06 kap. 1 § 1, framgår att ofullständigheter i kontraktshandlingarna inte i sig ska innebära någon begränsning av entreprenörens åtagande, särskilt inte när entreprenören känner till vad beställaren planerat för.

Det var ostridigt mellan parterna att Entreprenören ansvarade för att det material som tillhandahållits var av ”normal beskaffenhet” (jfr kommentaren till ABT 06 kap 5 § 5). Beställaren menade då att ifall normal beskaffenhet skulle tolkas som fasadelement utan självrengörande effekt så hade Beställaren kunnat ingå avtal med vilken tillverkare som helst. Nu hade man istället valt en viss tillverkare på grund av dennes marknadsföring. Villkoret ”normal beskaffenhet” måste enligt Beställaren tolkas enligt dispositiv rätt i form av köplagen. Enligt 17 och 18 §§ köplagen gäller att utgångspunkt ska tas i vad köparen kunde förvänta sig samt vilka uppgifter säljaren lämnat om en varas egenskaper.

Entreprenören – som motsatte sig att Tillverkarens marknadsföringsmaterial kunde utgöra avtalsinnehåll – kunde å sin sida visa att en självrengörande funktion fanns och fungerade i viss utsträckning, om än inte i den utsträckning Beställaren hade tänkt sig.

Skiljenämnden konstaterade sammanfattningsvis att ett fel som utgångspunkt bara kan föreligga i förhållande till kontraktshandlingarna. De uppgifter som förekommit i marknadsföringen avspeglades inte i kontraktshandlingarna och Beställaren förlorade målet.

Beställarens bevisning och argumentation kunde i vissa delar istället ha hört hemma i ett mål om vilseledande marknadsföring. Den som fattat beslut om ett köp baserat på löften i viss marknadsföring som senare har visat vara alltför långtgående, har möjlighet att kräva skadestånd enligt marknadsföringslagen. Ett sådant mål skulle kunna föras mot Tillverkaren i Patent- och marknadsdomstolen, troligen till lägre kostnad än ett skiljeförfarande, men skulle å andra sida innebära höga krav på Beställarens bevisning kring sambandet mellan marknadsföringen och en viss skada som denna orsakat.