Nytt avgörande avseende bolagsledningens skadeståndsansvar – ett ökat genomslag för ”The Business Judgement Rule”?

Inledning

”The Business Judgement Rule” har sedan länge varit en etablerad princip i amerikansk rätt och tillämpas vid bedömningen av vilket ansvar bolagsledningen har för sina beslut. Principen – som huvudsakligen har kommit till uttryck genom avgöranden i amerikanska domstolar – innefattar en presumtion för att bolagets styrelse, vid sitt beslutsfattande, har ansetts agera utifrån en väl informerad grund, i god tro samt i övertygelse om att beslutet har fattats för bolagets bästa. I de fall dessa rekvisit varit uppfyllda har domstolarna varit obenägna att överpröva styrelsens beslut och utdöma ansvar. Syftet har varit att skydda bolagsledningar som iakttagit tillräckliga försiktighetsmått vid beslut som i efterhand visat sig vara skadliga för bolaget.

I den svenska aktiebolagsrätten finns det ingen motsvarande uttrycklig rättsregel som rör styrelsens ansvar för fattade beslut. Den lagreglering som finns framgår av 29 kap. 1 § aktiebolagslagen och tar sikte på styrelseledamots eller den verkställande direktörens skadeståndsansvar för skador som hen orsakat bolaget, aktieägare eller tredje man vid utförandet av sitt uppdrag. Då aktiebolagslagens ansvarsregler utmynnar från den allmänna skadeståndsrätten ska allmänna skadeståndsrättsliga principer beaktas vid prövningen av bolagsledningens ansvar. Någon uttrycklig princip som liknar The Business Judgement Rule återfinns emellertid inte heller inom den allmänna skadeståndsrätten.
 

Svensk rätt

Trots att det inte finns någon uttrycklig regel i vare sig aktiebolagsrätten eller den allmänna skadeståndsrätten har det ändå diskuterats i vilken utsträckning principen om The Business Judgement Rule kan anses ha fått genomslag i svensk rätt och om svenska domstolar, utifrån uttalanden som har gjorts i avgöranden på senare tid, har börjat närma sig principen. Även om principen inte uttryckligen har nämnts har det under 2010-talet meddelats ett antal avgöranden som ändå talar för att ett närmande  i praktiken har skett.

Högsta domstolen har exempelvis i NJA 2012 s. 858 (”Trollhotellen”) och NJA 2013 s. 145 (”Landskronabranden”) gjort uttalanden som tar sikte på styrelseledamöters och andra besluthavares beslutsunderlag, vilken metod besluten har fattats utifrån, vilken utvärdering som gjorts samt om det funnits anledning att ifrågasätta gjorda ställningstaganden.

I Landskronabranden uttalade Högsta domstolen att en utgångspunkt när det gäller att bedöma om ett beslut, som har kommit att medföra skada, ska anses ha varit oaktsamt i skadeståndsrättsligt hänseende, är att bedömningen ska göras på grundval av förhållandena i beslutssituationen. Vid bedömningen av komplexa beslut som har fattats av professionella beslutsfattare kan det i vissa fall vara motiverat att ta fasta mer på hur beslutet har kommit till än på dess innehåll. Om ett beslut har fattats efter en för beslutssituationen god metodologisk ordning, bör dess innehåll i regel anses godtagbart. Av betydelse vid bedömningen av om en god metodologisk ordning har tillämpats är bl.a. vem som är beslutsfattare, vad beslutet angår och hur snabbt det måste fattas.

Högsta domstolen har vidare i NJA 2014 s. 798 – som rörde en konkursförvaltares förvaltningsåtgärder och vilken inverkan dessa skulle ha på hans arvode – gjort uttalanden som talar för att om beslut har fattats på ett adekvat beslutsunderlag, som kan presenteras och granskas i efterhand, har beslutsfattaren handlat med tillräcklig omsorg även om det i efterhand skulle visa sig att den vidtagna åtgärden var ofördelaktig. Ett annat uppmärksammat avgörande, förvisso meddelat av underinstans, som också pekar mot ett närmande av The Business Judgement Rule är tingsrättens avgörande i det mål som kommit att kallas för ”HQ-målet” (Stockholms tingsrätts dom den 14 december 2017 i mål nr T 9311-11), i vilket tingsrätten (på sidan 2542 i domen) uttalar:

”En helhetsbedömning måste göras och agerandet prövas utifrån en förhållandevis generös och förstående syn på vad som borde ha gjorts eller inte. Frågan är vad som, utifrån de förutsättningar som styrelseledamöterna hade att utgå från vid fullgörande av uppdraget, kunde antas vara bäst för bolaget. Enligt tingsrätten bör en styrelseledamot, som informerar sig och gör en seriös utvärdering av situationen med utgångspunkt från – och lojalt med – bolagets intressen, typiskt sett inte åläggas ersättningsskyldighet gentemot bolaget, förutsatt att ett agerande sker i enlighet med de ställningstaganden som en sådan utvärdering ger vid handen.”

Danska Højesterets avgörande i Eik Bank-målet

I Danmark har Højesteret sedan finanskrisen 2008 i en rad avgöranden prövat vilket skadeståndsansvar en banks bolagsledning kan ha ådragit sig på grund av beviljade lån som bidragit till bankens konkurs. Den 22 juni 2020 meddelade Højesteret sin dom i det s.k. Eik Bank-målet, som avsåg Eik Bank Danmarks insolvens och styrelseledamöternas skadeståndsansvar för bankens förluster.

I målet hade bankens styrelse under 2007 respektive 2009 beviljat två lån. Det ena lånet hade lämnats till ett bolag för finansieringen av ett byggprojekt i Köpenhamn. Det andra lånet hade lämnats till en koncern och avsåg en tilläggsbelåning i samband med ett ombyggnationsprojekt. Lånet var avsett att förbättra koncernens likviditet. Sedan båda projekten brutit samman ekonomiskt gjorde banken stora förluster, vilket bidrog till att banken övertogs av det statligt ägda danska företaget Finansiel Stabilitet. Finansiel Stabilitet, som fick ta över bankens förluster, väckte talan mot bankens bolagsledning under påstående om att dessa ådragit sig ett skadeståndsansvar genom att vårdslöst ha beviljat lånen till de båda låntagarna.

Højesteret ogillade käromålet. Med hänvisning till ett tidigare avgörande av Højesteret i januari 2019, det s.k. Capinordic Bank-målet, uttalade Højesteret att det vid bedömningen av om ett beviljande av lån varit aktsamt ingår att bedöma låntagarens kreditvärdighet framförallt med beaktande av syftet med lånet, låntagarens ekonomiska förhållanden, den ställda säkerheten samt låntagarens förmåga att driva sin verksamhet sett i ljuset av den allmänna ekonomiska konjunkturen. Bedömningen ska vidare baseras på de upplysningar som fanns vid kreditgivningstidpunkten, varvid betydelse ska tillmätas om bolagsledningen, när det funnits anledning därtill, säkerställt att nödvändiga upplysningar inhämtats.

Højesteret uttalade att det måste visas försiktighet med att åsidosätta de affärsmässiga överväganden (”forretningsmæssige skøn”) som bankens bolagsledning gjort vid beviljandet av lånen. Samma försiktighet ska dock inte visas, när det kan antas, att ett beviljande av lån inte endast har lämnats utifrån affärsmässiga överväganden, men också utifrån andra, för banken ovidkommande, skäl.

Till skillnad från tidigare uttalanden gick Højesteret i Eik Bank-målet längre när den också uttalade att försiktighet dessutom ska iakttas vid en omprövning av bolagsledningens bedömning av huruvida de upplysningar om låntagaren som funnits tillgängliga vid kreditgivningstidpunkten utgjort ett tillräckligt gott underlag för kreditprövningen, eller om det funnits behov av att inhämta exempelvis en extern sakkunnig bedömning. Højesterets bedömning indikerar att principerna bakom The Business Judgement Rule inte bara tillämpats i förhållande till bolagsledningens affärsmässiga överväganden, men även i förhållande till det underlag som legat till grund för bolagsledningens beslut.
 

Avslutning

Även om varken svenska eller (vad vi förstår) andra nordiska domstolar uttryckligen hänvisat till The Business Judgement Rule går det ändå att skönja att domstolarna vid prövningen av bolagsledningens skadeståndsansvar tillämpat liknande principer. På senare tid har således meddelats ett antal avgöranden som tydliggjort att bolagsledningens (och även annan beslutfattares) beslut typiskt sett bör godtas om beslutet vilar på seriösa överväganden (i vissa fall med tillägget att det ska ha skett i bolagets intresse) som baserats på ett adekvat beslutsunderlag. Eik Bank-målet synes dock, som sagt, gå ett steg längre i det att Højesteret bedömer att domstol bör iaktta försiktighet med att i efterhand ompröva bolagsledningens bedömning av vad som utgör ett adekvat beslutsunderlag. Detta är ett välkommet klargörande – och en rimlig analys även under svensk rätt.