Nytt hovrättsavgörande om möjligheten att göra gällande täckningsfordran innan huvudfordran betalts

Svea hovrätt har i en dom berört frågan om en förvärvare av en täckningsfordran kan göra denna gällande mot gäldenären i bakre led före dess att huvudfordran blivit betald. Hovrätten fann att huvudregel är att huvudfordran måste betalas innan täckningsfordran kan göras gällande, men öppnade för undantag i vissa fall.

Bakgrund

En bostadsrättsförening ingick ett entreprenadavtal med en generalentreprenör om uppförande av bostadsrätter på föreningens fastighet. För utförande av vissa VA-arbeten anlitade generalentreprenören en underentreprenör. Underentreprenörens arbete kom sedermera att orsaka en vattenskada på fastigheten.

Föreningens försäkringsbolag reglerade skadan och övertog föreningens anspråk mot generalentreprenören. Försäkringsbolaget framställde krav mot generalentreprenören, och parterna ingick därefter ett avtal varigenom generalentreprenören överlät sin fordran på den skadevållande underentreprenören till försäkringsbolaget. Försäkringsbolaget riktade krav mot underentreprenören, som bestred betalningsskyldighet.

Försäkringsbolaget väckte talan mot underentreprenören och yrkade att underentreprenören skulle ersätta försäkringsbolaget för vattenskadan som föreningen drabbats av. Underentreprenören bestred betalningsskyldighet. Det var ostridigt i målet i) att underentreprenören orsakat skadan genom vårdslöshet, ii) att generalentreprenören var skyldig att ersätta föreningen för skadan, och iii) att underentreprenören i sin tur var skyldig att ersätta generalentreprenören.

Grunden för försäkringsbolagets talan var fordringsöverlåtelsen. Försäkringsbolaget framhöll att det inte var i egenskap av försäkringsgivare åt bostadsrättsföreningen som fordran förvärvats. Grunderna för underentreprenörens bestridande var bland annat att generalentreprenören inte hade någon fordran mot underentreprenören eftersom generalentreprenören inte utgivit någon ersättning till beställaren, att fordringsöverlåtelsen utgjorde en otillåten hoppande regress, samt att försäkringsbolagets krav rörde en ren förmögenhetsskada framställd på utomobligatorisk grund.

Tingsrätten biföll försäkringsbolagets talan. Underentreprenören överklagade domen till hovrätten.
 

Hovrättens bedömning

Hovrätten fann inledningsvis att försäkringsbolaget valt att grunda sin talan på fordringsöverlåtelsen, och därmed den rätt som generalentreprenören haft mot underentreprenören på grund av skadan, och inte på den regressrätt som försäkringsbolaget genom utbetalning av försäkringsersättning fått mot generalentreprenören. Det var därför inte fråga om en otillåten hoppande regress eller ett utomobligatoriskt skadeståndskrav.

Frågan i målet blev därmed om det uppkommit någon täckningsfordran för generalentreprenören (B) som kan göras gällande mot underentreprenören (C), trots att generalentreprenören inte betalat huvudfordran till bostadsrättsföreningen eller försäkringsbolaget (A).

Efter en redogörelse för vad som diskuterats i den rättsliga litteraturen och äldre praxis fann hovrätten att det synes finnas en huvudregel som innebär att en täckningsfordran kan göras gällande först då huvudfordran har betalts. Huvudregeln är dock inte absolut, utan utrymme – om än begränsat sådant – finns enligt hovrätten för att göra avsteg från denna i vissa situationer. I litteraturen har exempelvis diskuterats att undantag bör medges om B saknar medel att betala huvudfordran, eller om C på grund av rättsförhållandet kan anses skyldig att betala förskott för huvudfordran. I de fall där det kan antas att B inte kommer att betala till A trots att denne fått betalt från C har det dock diskuterats att C bör ha rätt att vägra betala.  Vid prövningen av om något undantag från huvudregeln är tillämpligt bör man enligt hovrätten beakta ändamålet med reglerna, nämligen i) att endast verkliga kostnader ska bli ersatta och ii) att ersättning ska komma den i slutändan skadelidande till del. Även grunden för täckningsfordran ska kunna beaktas.

Hovrätten fann i målet att B hade överlåtit sin fordran till A utan att detta innebar skuldbefrielse i relationen dem emellan. Det förelåg alltså enligt hovrätten en möjlighet för A att få betalt två gånger om C ansågs betalningsskyldig mot A på grund av fordringsöverlåtelsen. Vidare menade hovrätten att försäkringsbolaget inte hade åberopat några skäl till varför generalentreprenören inte betalt huvudfordran. Det var alltså inte påstått att det förelåg likviditetsbrist hos B, och att göra undantag från huvudregeln på denna grund var därför enligt hovrätten inte aktuellt.

Hovrätten konstaterade att det förhållande att det var den skadelidandes försäkringsbolag som förvärvat fordran i och för sig innebar att betalning skulle komma den skadelidande till del. Eftersom försäkringsbolaget i målet framhållit att det inte var i egenskap av försäkringsgivare som bolaget förvärvat fordran, fann dock hovrätten att bedömningen måste göras som om det var en utomstående tredje man utan koppling till den skadelidande, och inte ett försäkringsbolag, som hade förvärvat fordran mot C. Under dessa förhållanden fann hovrätten att det inte fanns skäl för att göra avsteg från huvudregeln, och att C därför inte var skyldig att betala A innan B hade betalt huvudfordran.

Hovrättsdomen är överklagad till Högsta domstolen, som ännu inte lämnat besked i frågan om prövningstillstånd.

Våra kommentarer

Frågan i målet är principiellt intressant, eftersom situationer som den i målet aktuella inte är ovanliga i praktiken, särskilt i entreprenadförhållanden som inte sällan involverar avtalskedjor. Motivet bakom att gå omvägen via en fordringsöverlåtelse kan exempelvis vara att det föreligger betalningssvårigheter på Bs sida. Om B i en sådan situation överlåter sin fordran på C till A, får man i bästa fall en uppgörelse där den verklige skadevållaren ersätter den faktiskt skadelidande utan inblandning av mellanhänder. Ett tillåtande av en fordringsöverlåtelse av täckningsfordran innan huvudfordran har betalats kan alltså medföra processekonomiska fördelar då man kan undvika flera processer. Vidare kan den av hovrätten anförda huvudregeln att huvudfordran måste ha betalts riskera att leda till att den verkliga skadevållaren inte blir den som ersätter skadan i slutändan, men även att den skadelidande riskerar att inte få fullt betalt för sitt krav. Mot detta talar dock bland annat risken för att C får betala två gånger, om A kan vända sig både mot B och mot C med sitt krav. Huvudregeln utgör därmed ett visst skydd mot att A blir överkompenserad. Till detta kommer att Högsta domstolen i NJA 2006 s. 420 synes ha utgått från att den av hovrätten förespråkade huvudregeln gäller. Samma inställning har upprepats i den rättsliga litteraturen, då även medhänvisning till äldre praxis (se exempelvis NJA 1913 s. 276, 1924 s. 416 och 1932 s. 642).

Målet är överklagat till Högsta domstolen och det bör enligt vår uppfattning finnas goda möjligheter till prövningstillstånd. Inte bara är frågan principiellt och praktiskt intressant – målet bör också vara ett lämpligt prejudikatmål i och med att samtliga omständigheter är ostridiga.