artikel / 28 sep 2017
Två intressanta domar från Arbetsdomstolen
Vi redovisar två intressanta domar från Arbetsdomstolen om värvningsförbud i ett anställningsavtal och en brandman som blev uppsagd eftersom han inte kunde rökdyka efter en hjärtinfarkt. Vi informerar också om nya bestämmelser vid offentliga upphandling och om begränsning av möjligheten för styrelseproffs att fakturera arvode.
Offentlig upphandling
Den 1 juli infördes regler att offentliga upphandlingar över tröskelvärdet ska innehålla särskilda villkor avseende lön, semester och arbetstid för anbudsgivaren. Läs hela nyhetsbrev från vår upphandlingsgrupp här.
Beskattning av arvode för styrelseproffs
Högsta Förvaltningsdomstolen har fastställt att möjligheten för s.k. styrelseproffs att fakturera sitt arvode väsentligt begränsas. Styrelsearvode ska normalt beskattas som tjänst. Läs hela nyhetsbrevet från vår skattegrupp här.
En klausul i ett anställningsavtal förbjöd en anställd att efter anställningen fortsätta att arbeta med arbetsgivarens kunder
En redovisningskonsult överlät 2008 kunder och uppdrag från ett eget bolag till en större revisionsbyrå samtidigt som han tog anställning hos revisionsbyrån. Man upprättade både ett överlåtelseavtal med ersättning och konkurrensklausul och ett anställningsavtal som förbjöd redovisningskonsulten att arbeta med revisionsbyråns kunder under två år efter det att anställningen upphört. Om redovisningskonsulten bröt mot bestämmelsen skulle han betala ett vite som motsvarade 50% av intäkterna från sådana kunder.
Redovisningskonsulten sa upp sig under 2013 och återupptog sin tidigare verksamhet och tog med sig 21 kunder. Revisionsbyrån krävde skadestånd enligt avtalet med 673 000 kr vilket motsvarade 50% av omsättningen. Redovisningskonsulten invände att klausulen var oskälig och därför skulle förklaras ogiltig eller i vart fall jämkas.
Arbetsdomstolen konstaterade att klausulen syftade till att skydda revisionsbyrån från att fråntas sina befintliga kunder och att det inte handlade om ett rent konkurrensförbud. Revisionsbyrån hade tidigare betalat redovisningskonsulten för rörelsen och kunduppdragen och det fanns ett nära samband mellan affärsuppgörelsen om förbudet i anställningsavtalet. Arbetsdomstolen ansåg därför att det fanns ett berättigat skyddsintresse och konstaterade också att klausulen endast i mindre utsträckning begränsade redovisningskonsultens möjlighet att bedriva yrkesverksamhet eftersom klausulen inte i sig innebar något förbud att bedriva konkurrerande verksamhet. Därmed var klausulen inte oskälig och redovisningskonsulten dömdes att betala skadeståndet .
Setterwalls kommentar: Det är vanligt med värvnings- och konkurrensförbud för revisions- och redovisningsföretag och det har också resulterat i ett flertal tvister och domar, vilket är bra för utvecklingen av rättspraxis. Som AD kom fram till var det här inte fråga om ett rent konkurrensförbud utan det handlade istället om skadeståndsansvar för brott mot ett värvningsförbud, vilket inte omfattas av samma begränsningar som ett konkurrensförbud. AD godkände redan 2002 värvningsförbud i anställningsavtal i Tirfing-målet (AD 2002 nr 115) och värvningsförbud är ett alternativ till rena konkurrensförbud. Vi bedömer inte att de kommersiella inslagen gällande redovisningskonsultens tidigare överlåtelse av rörelsen var nödvändiga för utgången i målet och värvningsförbudet hade sannolikt gällt även utan den kopplingen.
En brandman kunde inte längre kunde rökdyka efter en hjärtinfarkt och han blev uppsagd av personliga skäl
En brandman vid en kommunal räddningstjänst hade varit anställd sedan 1977. Under 2015 fick han en hjärtinfarkt och blev sjukskriven några månader. Han återgick i tjänst men på grund av den ökade risken för återfall och av säkerhetsskäl fick han inte längre rök- och kemdyka. En läkare vid företagshälsovården gjorde en tjänstbarhetsbedömning där brandmannen bedömdes inte kunna utföra rök- eller kemdykningar. Räddningstjänsten gjorde därefter en omplaceringsutredning där det konstaterade att det inte fanns någon ledig befattning att omplacera brandmannen till.
I slutet av 2015 sades brandmannen upp av personliga skäl då kommunen menade att han inte kunde rök- och kemdyka, vilket ingick i befattningen som brandman. Facket invände att han hade kunnat fortsätta som brandman genom arbetsanpassning och menade att kravet att alla brandmän ska kunna utföra rök- och kemdykning var ”överdrivet och obefogat”.
Arbetsdomstolen konstaterade att det i vissa situationer var nödvändigt att alla brandmän i räddningsstyrkan kunde användas för rökdykning för att kunna byta av varandra. Slutsatsen blev därför att räddningstjänstens krav på att alla i räddningsstyrkan skulle kunna användas för rökdykning var befogat och kunde upprätthållas. Räddningstjänsten ansågs haft saklig grund för uppsägingen och fackets talan avslogs.
Setterwalls kommentar: Som arbetsgivare har man generellt sett ett mycket långtgående rehabiliterings- anpassningsansvar i förhållande till anställda som på grund av sjukdom är förhindrade eller har nedsatt förmåga att utföra sina arbetsuppgifter. I rehabiliteringsansvaret är omplaceringsskyldigheten central, men den är inte undantagslös. I det här fallet skulle en omplacering av brandmannen resultera i ökade säkerhetsrisker för övriga brandmän och det kunde också inverka negativt på räddningsstyrkans förmåga att rädda liv. Eftersom det inte heller fanns möjlighet att omplacera brandmannen till någon annan tjänst var uppsägningen därför korrekt.
