Högsta domstolen fastslår att en borgenär äger rätt att rikta återbetalningskrav direkt mot tredje man vid felbetalning

En borgenär har lämnat en felaktig betalningsinstruktion till gäldenären som fullföljt betalningen enligt instruktionen och betalat beloppet till tredje man. Gäldenären var i god tro och den felaktiga betalningen har gjorts med befriande verkan. Efter att borgenären framställt återbetalningskrav mot tredje man har tvist uppstått om betalningsskyldigheten. Högsta domstolen har därefter prövat om borgenären ägt rätt att rikta återbetalningskrav direkt mot tredje man vid gäldenärens felbetalning.

Bakgrund
Borgenären var ett bolag som bedrev verksamhet inom tandvård. I en ansökan till Försäkringskassan hade borgenären ansökt om statligt tandvårdsstöd och ansökan beviljades. Bolagets gäldenär var således Försäkringskassan.

I ansökan uppgav borgenären av misstag fel bankgironummer. Det anvisade bankgironumret tillhörde istället ett annat bolag verksamt i Umeå. Försäkringskassan kom därmed att betala det statliga tandvårdbidraget till detta bolag såsom tredje man.

Borgenären väckte talan vid tingsrätten med yrkande om att tredjemansbolaget skulle återbetala beloppet till borgenären. Tredjemansbolaget bestred sådan betalningsskyldighet bl.a. med hänvisning till att bolaget inte kunde återbetala beloppet till borgenären med befriande verkan. I målet var ostridigt att borgenären ägt rätt till pengarna och att betalningen till tredjemansbolaget orsakats av att borgenären lämnat felaktiga betalningsuppgifter i ansökan till gäldenären. Tingsrätten biföll käromålet.

Tredjemansbolaget överklagade domen till hovrätten som inte meddelade prövningstillstånd. Efter att tredjemansbolaget överklagat hovrättens beslut att inte meddela prövningstillstånd meddelade Högsta domstolen ett begränsat prövningstillstånd i frågan om rätt borgenär –  vid en betalning till fel borgenär – kunde vända sig till den som felaktigt fått medlen och kräva dessa åter.

Högsta domstolens bedömning 
Högsta domstolen framhöll inledningsvis att en borgenär som regel kan instruera en gäldenär att infria sin skuld genom betalning till tredje man, exempelvis som ett led i en överlåtelse av fordran eller som ett led i en betalning av en skuld till tredje man. En sådan instruktion till gäldenären kan även vara ett led i ett misstag från borgenärens sida.

Om gäldenärens betalning till tredje man föranletts av sådant misstag från borgenären är borgenären bunden av sin instruktion, förutsatt att gäldenären inte varit i ond tro.

En gäldenär som instruerats att betala till tredje man ansågs kunna utgå från att instruktionen ska följas, om det inte fanns några indikationer på att något misstag hade begåtts som gäldenären bort ha förstått. En sådan betalning kan då göras enligt instruktionen med befriande verkan för gäldenären. Gäldenären har då inte längre någon skuld mot borgenären och borgenären inte längre någon fordran mot gäldenären.

Högsta domstolen konstaterade att en sådan betalning innebar att en förmögenhetsöverföring skett mellan borgenären och tredje man. När borgenärens instruktion inte åsyftat en sådan överföring skulle förmögenheten återföras till borgenären, förutsatt att tredje man mottog överföringen i ond tro. Om tredje man i annat fall mottog överföringen skulle borgenärens rätt bedömas utifrån vad som framstår som rimligt vid en avvägning mellan borgenärens och tredje mans motstående intressen. En sådan avvägning ska då göras med utgångspunkt från de kriterier som utvecklats inom ramen för reglerna om condictio indebiti.

När en gäldenär med befriande verkan betalat till tredje man ansåg Högsta domstolen att det i princip är borgenären som kan rikta krav på betalning mot tredje man. Ett återkrav från gäldenären borde därför förutsätta att borgenären och gäldenären nått en överenskommelse om att det är gäldenären som har rätt att driva återkravet eller att sådan ordning följer av lag. Mot denna bakgrund fann Högsta domstolen att tredje man – när annan ordning inte följer av lag – normalt sett inte har anledning att tveka att betala till borgenären, förutsatt att borgenären bekräftat att gäldenärens betalning till tredje man skett med befriande verkan mot borgenären.

I målet hade borgenären inte gjort gällande annat än att Försäkringskassans betalning gjorts med befriande verkan. Någon utredning uppvisande att myndigheten förstått eller bort ha förstått att instruktionen gjorts av misstag hade inte lagts fram. Mot denna bakgrund fann Högsta domstolen att Försäkringskassans utbetalning gjorts med befriande verkan. En tillgång hos borgenären hade därmed överförts till tredjemansbolaget av misstag. Borgenären hade därför haft rätt att rikta återbetalningskrav direkt mot tredjemansbolaget.

Våra kommentarer
Principen om condictio indebiti tar sikte på fall när någon erlägger betalning till annan under det felaktiga antagandet att han är skyldig denne beloppet eller när en gäldenär erlägger ett större belopp än den verkliga skulden. Som huvudregel har betalaren en rätt till återbetalning av betalningsmottagaren. Principen har i praxis utvecklats till att tillämpas i flera olika avseenden än den typiska condictio indebiti-situationen (se t.ex. NJA 1999 s. 575, NJA 2011 s. 739, jfr även NJA 1973 s. 315 och NJA 1991 s. 3). Genom detta avgörande har Högsta domstolen bekräftat att principens tillämpningsområde även omfattar situationen när den rätta borgenären – som inte utfört felutbetalningen – gör gällande krav på återbetalning mot tredje man.

En borgenär kan således i vissa fall vända sig till direkt till tredje man för återbetalning av felutbetalda medel och dennes rätt till återbetalning ska då bedömas utifrån de kriterier som utvecklats inom ramen för reglerna om condictio indebiti.