AD 2025 nr 29 – vem är egentligen arbetsgivare?

Två taxichaufförer var anställda vid ett bolag och hade arbetat en stor mängd övertid. Enligt bolaget hade övertidsarbetet utförts för ett bemanningsbolag som arbetsgivaren anlitat, dvs. bemanningsbolaget var arbetsgivare när det gällde det arbete som utförts på övertid. Arbetsdomstolen fann att bolaget inte lyckats visa att bemanningsföretaget var arbetsgivare för det aktuella arbetet. Målet gällde också om bolaget hade brutit mot aktuellt kollektivavtal genom att inte betala viss övertids- och semesterersättning till taxichaufförerna. Domstolen tog också ställning i en preskriptionsfråga.

Målet gällde två arbetstagare hos bolaget X som hade arbetat en stor mängd övertid, och som krävde övertids- och semesterersättning av bolaget X för dessa timmar. Det var ostridigt att taxichaufförerna var anställda hos bolaget X, men enligt bolaget X hade taxichaufförerna utfört de aktuella övertidspassen som anställda hos bemanningsbolaget (som var bolaget X:s underleverantör), och inte hos bolaget X.

Den första frågan som Arbetsdomstolen behövde ta ställning till gällde om rätten till talan var preskriberad. Enligt bolaget X hade förbundet känt till det allmänna sätt som bolaget X hanterat övertid på sedan en lokal förhandling och att kraven preskriberas löpande fyra månader efter deras uppkomst. Förbundet förnekade att förbundet vid den lokala förhandlingen hade fått sådan allmän kännedom om övertidshaneringen som bolaget X gjorde gällande och menade att fristen ska räknas från att förbundet fick kännedom om att det vid respektive löneutbetalningstillfälle inte betalats kollektivavtalsenlig övertidsersättning.

Arbetsdomstolen menade att preskriptionsfristen började löpa från det att förbundet fått faktisk kännedom om det specifika kravet, varför talan inte hade preskriberats (AD 2004 nr 8 och AD 2018 nr 7).

Arbetsdomstolen gick sedan över till att avgöra om taxichaufförerna utöver sina anställningar hos bolaget X, även var anställda av bemanningsföretaget. Domstolen uttryckte i detta sammanhang att det är en grundläggande förutsättning för att det ska föreligga ett anställningsförhållande att det finns ett avtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Ett sådant avtal uppkommer enligt domstolen ”som regel genom att parterna, skriftligen eller muntligen, uttryckligen kommer överens om det. Men ett anställningsavtal kan också utan att det finns en uttrycklig överenskommelse om det, uppkomma genom att parterna handlar som om ett bindande avtal hade funnits, s.k. konkludent handlande”.

I det aktuella fallet fanns ingen utredning till stöd för att det uttryckligen ingåtts anställningsavtal med bemanningsbolaget. Arbetsdomstolen fick därför bedöma om det kommit fram omständigheter som kunde visa att det förelåg anställningsförhållande mellan taxichaufförerna och bemanningsbolaget. Härvid konstaterades först att taxichaufförerna hade fått viss lön från bemanningsbolaget. Men Arbetsdomstolen kom ändå fram till att taxichaufförerna inte varit anställda hos bemanningsföretaget, med följd att de aktuella arbetspassen fick anses ha gjorts inom ramen för deras anställningar hos bolaget X. Till grund för Arbetsdomstolens slutsats låg bland annat att:

• de omtvistade arbetspassen gjordes inom ramen för bolaget X:s verksamhet;
• bolaget X hade berättat för taxichaufförerna att bolaget X och bemanningsbolaget var samma bolag/verksamhet;
• bolaget X och bemanningsföretaget hade, under den period som taxichaufförerna fick lön från bemanningsbolaget, samma adress och samma ägarförhållanden; och
• taxichaufförerna hade i sina lönespecifikationer från bolaget X respektive bemanningsbolaget samma anställningsnummer.

Mot den bakgrunden behövde Arbetsdomstolen avgöra om taxichaufförerna haft rätt till övertidsersättning i enlighet med kollektivavtalet (och om arbetet utgjort just övertidsarbete som är beordrat eller godkänt i efterhand). Med stöd av bland annat lönespecifikationer, bolaget X:s system, e-postmeddelanden och körpassrapporter fann Arbetsdomstolen att det var utrett att taxichaufförernas extrapass utgjorde övertidsarbete. Arbetsdomstolen menade också att det var visat att övertidsarbetet varit beordrat eller godkänt i efterhand av bolaget X, eftersom arbetsledare från bolaget X tilldelade förarna arbetspass eller godkände förarnas förfrågningar om arbetspass genom ett internt system.

Sammanfattningsvis fann Arbetsdomstolen därför att bolaget X skulle betala övertidsersättning och semesterersättning till taxichaufförerna. Bolaget X var även skyldigt att betala allmänt skadestånd till taxichaufförerna och kollektivavtalsbärande fackförening.

Läs hela domen här.

Setterwalls kommentar

Rättsfallet påminner om att Arbetsdomstolen sällan imponeras av ”kreativa upplägg”. Även om Arbetsdomstolen inte använder begrepp som ”kringgående av lagstiftning”, står det enligt vår bedömning klart att det är åt det hållet domstolens tankar har gått. Den modell som bolaget X tillämpade innebar ju i praktiken att arbetstagare som de facto arbetade övertid, inte skulle få övertidsersättning därför att övertidsarbetet skulle anses vara utfört för en annan arbetsgivare (där arbetet inte skulle vara övertid). Arbetsdomstolen tar i sin bedömning med samtliga faktiska omständigheter. Bara det förhållandet att bemanningsbolaget (alltså ett annat bolag än huvudarbetsgivaren) hade betalat ut viss lön till arbetstagarna var då inte tillräckligt för att bemanningsbolaget skulle anses vara arbetsgivare.