Bevisfrågor vidföretagsrekonstruktion – livskraft och värde

Den nya lagen om företagsrekonstruktion har lett till att fler frågor än tidigare kan prövas i domstol, och har gjort det möjligt för parterna att invända mot annans, eller försvara sin egen, ståndpunkt inom ramen för rekonstruktionen. Vem är det då som har bevisbördan för vad och vilka beviskrav gäller, exempelvis med avseende på prognos för verksamhetens överlevnad och vid fastställande av rekonstruktionsplan? Detta tittar Kenneth Nilsson närmare på, med fokus på livskraft och värdet av tillgångarna.

Inledning

Det har nu gått ett och ett halvt år sedan den nya lagen (2022:964) om företagsrekonstruktion (”LFR”) trädde i kraft. Det har skrivits en kommentar till lagen, utgiven i Norstedts Gula Bibliotek och många artiklar/expertkommentarer som behandlar olika aspekter av lagen.

Enligt min erfarenhet leder den nya lagens bestämmelser till att enskilda frågor på fler punkter än tidigare kan göras till föremål för domstolens bedömning. Det aktualiserar också möjligheten för parter inom ramen för rekonstruktionen att invända mot annans eller försvara sin egen ståndpunkt i flera av de frågor som domstolen har att bedöma. Därför är det i samband med företagsrekonstruktion av vikt att förstå vilka beviskrav som ställs på de inblandade parterna och vem som kan tänkas ha bevisbördan. Även de krav som gäller för bevisningens styrka hör hit. Jag tänker här diskutera utifrån två aspekter, nämligen livskraft och värdet av tillgångarna.

Regelverk för hantering av företagsrekonstruktion

LFR innehåller bland annat regler om prövning av ansökan och om genomförande av planförhandling, samt reglerar genomförandet av en företagsrekonstruktion. För domstolarnas handläggning gäller dessutom lagen (1996:242) om domstolsärenden (”ärendelagen”). I 9 kap. 1 § LFR anges att ärendelagen ska tillämpas i den mån inte något annat föreskrivs i LFR.

När det gäller frågor om bevisbörda och beviskrav innehåller ärendelagen inga särskilda regler. Den lagen tillämpas i flera olika typer av ärenden hos domstolarna och i bevisfrågor tillämpas i fråga om dispositiva ämnen i princip reglerna om bevisning i tvistemål, fast med hänsyn tagen till förfarandets grundläggande skriftlighet och de begränsningar som finns när det gäller viss bevisning (NJA 2008 s. 1053 och Fitger mfl. Lagen om domstolsärenden (Juno version 3C) under kommentaren till 23 §).

Just hänsynstagandet till typen av ärende påverkar, liksom i förvaltningsmål, bevisfrågorna. Vid en del ärendetyper är det fråga om ett ansökningsförfarande medan det vid andra ärendetyper finns flera parter. Således påverkar partsställningen bevisfrågorna – men det gör även de materiella regler som styr prövningen i övrigt.

En företagsrekonstruktion inleds alltid med ansökan hos domstol. De borgenärer som påverkas av rekonstruktionen är parter i ärendet. Även rekonstruktören har ställning av part eftersom hen förväntas agera inom ramen för rekonstruktionen genom att samtycka till rättshandlingar, lägga fram rekonstruktörens berättelse m.m.

Inom ramen för planförhandlingen finns dessutom en något snävare definition av parter eftersom det där talas om ”särskilt berörda” parter. Särskilt berörda parter är enligt 4 kap. 3 § LFR sådana parter som särskilt berörs av innehållet i en rekonstruktionsplan genom att deras rättigheter påverkas. Inom ramen för en företagsrekonstruktion prövas frågor som enbart berör vissa parter – men det finns också sådana frågor som berör en vidare krets av parter. Exempelvis är en fastställd rekonstruktionsplan bindande för okända borgenärer och för motparter vid ny finansiering, se 4 kap. 29 § LFR.

I grunden är företagsrekonstruktionen ett förfarande där det i första hand ankommer på gäldenären att lägga fram nödvändig utredning, även om rekonstruktören alltså har ett ansvar att lägga fram rekonstruktörens berättelse. Så länge som uppgifterna i den utredning som läggs fram inte ifrågasätts blir det en uppgift för innehållet i utredningen att övertyga domstolen. När någon part ifrågasätter uppgifterna i utredningen blir frågan hur domstolen ska fatta sitt beslut med hänsyn till dels utredningen, dels de invändningar som har framförs och med beaktande av det stöd för sina påståenden som respektive part har.

Livskraft

Vid prövning av ansökan

Att gäldenären ska klara livskraftstestet är en förutsättning för att företagsrekonstruktion ska få beslutas. Det uttrycks i 2 kap. 10 § LFR som att det ska finnas grundad anledning att anta att verksamhetens livskraft kan säkras genom rekonstruktionen. I specialmotiveringen till bestämmelsen (prop. 2021/22:215 s. 356) sägs följande om testet.

”Om det står klart att gäldenären kommer att gå i konkurs alldeles oavsett om företagsrekonstruktion beviljas eller inte så är livskraftstestet inte uppfyllt. Livskraftstestet är heller inte uppfyllt enbart av det skälet att möjligheten till att en företagsrekonstruktion leder till att verksamheten kan rekonstrueras inte framstår som utesluten. Det ska finnas konkreta omständigheter som talar för att en rekonstruktion i det enskilda fallet har förutsättningar att lyckas. I detta ligger att gäldenären måste ha avsikt och förmåga att fullfölja en företagsrekonstruktion. Om rekonstruktionen förutsätter en skulduppgörelse med borgenärerna för att bli lyckosam är ett riktmärke att gäldenären har förmåga att betala åtminstone
25 procent av fordringarnas belopp (jfr ackordsgränsen i 3 kap. 2 § i 1996 års lag).”

Man kan för det första konstatera att det är en prognos som ska göras. På ett sätt påminner prognosen om den prognos som ska göras vid en insolvensbedömning – om man bortser från att ett företag som beviljas rekonstruktion inte måste vara insolvent. Prognosen går dock ut på att företaget ska hamna i en situation där företagets finansiella situation är tillräckligt god för att möjliggöra överlevnad.

Vad det handlar om är att lägga fram bevis för sådana konkreta omständigheter som leder till bedömningen att livskraften är säkrad. Här ingår en beskrivning av gäldenärens ekonomiska problem, förväntade intäkter och utgifter, möjligheter till finansiering och skulduppgörelse med borgenärerna. Gäldenären är rimligen den som enklast kan prestera bevisningen och ska då ha bevisbördan för de konkreta omständigheter som kan ligga till grund för bedömningen om livskraft. Det framgår av förarbetena (prop. 2021/22:215 s. 256) att bevisbördan avsetts vila på sökanden (som oftast är gäldenären).

I samband med obeståndsbedömning har det också ansetts att gäldenären bör ha bevisbördan för de omständigheter som ligger till grund för prognosen – i synnerhet när det gäller förväntade intäkter, d v s tillgångar (SOU 1970:75 s. 75 och Welamson Konkursrätt 1961 s. 55).

När det gäller beviskravet ska det finnas grundad anledning att anta livskraft. Beviskravet är således inte ”styrkt”, utan är lägre satt här.

Normalt handlar livskraftstestet enbart om att övertyga tingsrätten om att bifalla ansökan. Det kan dock tänkas att någon borgenär som inte vill se en rekonstruktion riktar anmärkningar mot livskraften inför prövningen av ansökan. Borgenärens uppgift blir då att föra fram omständigheter som gör att livskraftstestet inte länge kan anses uppfyllt. Borgenären kommer i det läget att få en så kallad falsk bevisbörda för de omständigheter som görs gällande. Vad borgenären behöver göra är sannolikt varken mer eller mindre än att lägga fram utredning som med tillräcklig styrka talar mot att gäldenärens livskraft kan säkras genom rekonstruktionen. Med ”tillräcklig styrka” menar jag här tillräcklig för att
bedömningen att livskraft föreligger inte längre kan göras. I fall när prövningen kommer att innebära att rätten måste ta hänsyn till komplicerade rättsfrågor som inte kan utredas inom ramen för prövningen av ansökan, kan rätten vilja undvika att ta slutlig ställning i de tvistiga frågorna – för att istället göra en summarisk prövning med sikte på möjligheterna att rekonstruera verksamheten.

Ett exempel på det ovan nämnda utgör Umeå tingsrätts beslut den 14 november 2023 i Ä 3118-23. I samma rekonstruktion har tingsrätten också meddelat beslut efter borgenärssammanträdet den 27 december 2023 och då bland annat bedömt att en borgenär som invänt att rekonstruktionen skulle komma att vara svår att genomföra på grund av osäkerhet kring avveckling/förhandling av ett befintligt avtal uppenbarligen inte lagt fram tillräckligt konkreta omständigheter för sitt påstående för att rubba det grundläggande antagandet att rekonstruktionen hade utsikter att lyckas. Beslutet är överklagat.

När en rekonstruktionsplan ska fastställas

Om en rekonstruktionsplan har antagits vid omröstning av grupperna av berörda parter eller om det begärs att tingsrätten ska fastställa en rekonstruktionsplan genom gruppöverskridande cram-down ska tingsrätten på nytt göra en prövning av livskraften. Det framgår nämligen av 4 kap. 23 §, andra punkten, LFR att rätten ska vägra att fastställa planen bland annat om planen inte har rimliga utsikter att förhindra att gäldenären blir insolvent att eller att säkra verksamhetens livskraft.

Här är det också fråga om att domstolen ska ta ställning till livskraften. Även här är det gäldenären som med stöd av rekonstruktören har den grundläggande bevisbördan för att livskraften säkras.

I första hand ska det ske genom de åtgärder som föreslås i rekonstruktionsplanen – men bedömningen måste göras mot bakgrund av den beskrivning av verksamheten, redan vidtagna åtgärder och gäldenärens finansiella ställning som görs i rekonstruktionsplanen och rekonstruktörens berättelse. Även i den här situationen är det fråga om en ekonomisk prognos som måste göras.

Utgångspunkten för prövningen är dock en annan än vid beslut om inledande av rekonstruktion. Av lagtexten framgår att rätten ska vägra fastställelse endast om rekonstruktionsplanen inte har rimliga utsikter att säkra livskraften. Det är inte tänkt att tingsrätten ska vägra att fastställa rekonstruktionsplanen annat än där det finns konkreta omständigheter vid tiden för prövningen som talar mot att livskraften kan säkras. Det sagda innebär också att de uppgifter om gäldenärens finansiella ställning och framtid som presenteras i rekonstruktionsplanen och rekonstruktörens berättelse normalt ska tas för goda. Om det framgår av de uppgifterna att livskraften inte kan säkras (förhoppningsvis ovanligt) ska fastställelse vägras.

Det kan dock hända att en borgenär eller annan berörd part vill få tingsrätten att vägra fastställelse. Eftersom uppgifterna i rekonstruktionsplanen ska ligga till grund för rättens bedömning blir det då den invändande partens uppgift att lägga fram motbevisning som visar att livskraften, trots vad som sägs i planen, inte är säkrad. Även här måste det sägas handla om en falsk bevisbörda och vad den invändande parten måste prestera är ett tillräckligt underlag för att det föreligger konkreta omständigheter som talar mot att livskraften säkras. Man ska komma ihåg att gäldenären inte är skyldig att styrka de antaganden som rekonstruktionsplanen bygger på eftersom det räcker med att planen har ”rimliga utsikter” att säkra livskraften.

Den som med framgång vill få rätten att inte fastställa en rekonstruktionsplan med hänvisning till livskraftstestet är sannolikt hänvisad till att leta brister i planen eller att lägga fram bevis för någon omständighet som ger grund att ifrågasätta rimligheten i planen.

Utredning om värdet av tillgångarna

Rekonstruktören har enligt 4 kap. 8 § LFR ansvar för inom ramen för rekonstruktörens berättelse bland annat uttala sig om förväntad utdelning vid konkurs och att upprätta en förteckning över gäldenärens tillgångar och skulder. Denna förteckning ska enligt 4 kap 9 § LFR innehålla en värdering av tillgångarna utifrån åtminstone dels utgångspunkten att verksamheten ska fortsättas, dels vad tillgångarna kan säljas för vid en konkurs. Därutöver kan bokförda värden anges.

I det här sammanhanget blir det litet missvisande att tala om en ”bevisbörda” eftersom det inte är något visst förhållande eller ett underlag viss bedömning som ska visas. I stället handlar det om att ange ett antal värden.

I samband med att en rekonstruktionsplan ska fastställas finns det emellertid möjlighet för en berörd part att antingen invända att planen är till skada för borgenären (på den underförstådda grunden att utdelningen i konkurs hade varit ett bättre alternativ för den borgenären) eller att förutsättningarna enligt den andra alternativet för gruppöverskridande cram-down brister (att borgenärer som antas få utdelning vid konkurs och röstat för planen i själva verket inte kommer att få utdelning).

LFR måste anses bygga på en presumtion om att de uppgifter om värden som rekonstruktören lägger fram är korrekta och bör godtas. Det framgår av att uppgifterna ska prövas enbart efter invändning från en berörd part.

Framställs invändning ska rätten inom ramen för prövning av invändningen göra en värdering av tillgångarna som fastställer det ekonomiska utfallet för de berörda parterna om gäldenären försätts i konkurs. Detta framgår av 4 kap. 28 § LFR. Hur den värderingen ska göras är inte helt uppenbart utifrån lagtexten.

Det första man kan konstatera är att den värdering som rätten ska göra förutsätts ske inom ramen för prövning av en invändning. Sedan kan man tro att rätten ska låta värdera tillgångarna utifrån ett konkursvärde, vilket antingen förutsätter att rätten besitter goda kunskaper i värdering av olika tillgångar eller anlitar en sakkunnig. Dessutom krävs antagligen åtkomst till anläggningstillgångar och lager för att göra en korrekt värdering.

Av förarbetena framgår emellertid att rätten ska kunna lägga de värden som anges i rekonstruktörens berättelse till grund för sin värdering om det inte har framkommit något som ger anledning att ifrågasätta värdena. Invändande part kan dock föra bevisning om andra värden eller argumentera på annat sätt (prop. 2021/22:215 s. 397). På det underlaget som då finns ska rätten göra en värdering.

I praktiken blir det således parterna som får ansvaret för att förse rätten med underlag och argument för de värden som de påstår.

Närmast får man uppfatta situationen så att det finns en presumtion för att rekonstruktörens uppgifter och bedömningar är riktiga. Det ankommer därför på invändande part att motbevisa värderingen eller peka på svagheter i den som gör att tingsrätten bedömer att en annan utdelning än den som påstås av rekonstruktören kommer i fråga vid en tänkt konkurs. Vilket beviskrav som ska gälla för invändande part kan jag inte se att det finns någon vägledning kring. Det mest rimliga är att det även här är fråga om en oäkta bevisbörda som går ut på att lägga fram tillräcklig utredning för att tingsrätten ska finna att det går att ifrågasätta rekonstruktörens värden. För att så ska vara fallet måste det sannolikt krävas att
invändande part kan lägga fram konkreta omständigheter som tyder på att värdet i rekonstruktörens berättelse är fel. Det som är relevant är också hur utdelningen i en tänkt konkurs påverkas. Prövningen av värdena görs således enbart för att fastställa utdelningen.

Sammanfattning

En företagsrekonstruktion är ett ärende som inrymmer många aspekter. Det är också ett ärende som kan involvera många parter med olika intressen. Jag har kunnat märka att benägenheten att föra talan, d v s processa, om olika förutsättningar för en lyckad rekonstruktion har ökat med LFR.

Det finns många fler frågor som man kan föra talan om inom ramen för en rekonstruktion än de som jag har tagit upp. Med undantag för att borgenärer kan behöva styrka sina fordringar vågar jag påstå att de exempel jag valt visar ett allmängiltigt mönster. Det mönstret är att gäldenären ska lägga fram viss utredning som övertygar om att förutsättningarna för att genomföra en rekonstruktion framstår med någon grad av sannolikhet. I synnerhet vad gäller prognoser är det också maximalt vad som kan förväntas. Även om detaljer inom ramen för en rekonstruktion kan avse inträffade händelser som kan göras till föremål för bevisning med beviskravet ”styrkt” är på väsentliga punkter det som ytterst ska
visas att det finns förutsättningar för att göra en prognos för verksamhetens överlevnad.

När det gäller gäldenärens uppgifter är det på ett allmänt plan viktigt att utredningen som läggs fram måste vara tillräckligt utförlig och övertygande för att kunna ligga till grund för domstolens beslut. Det är viktigt att utredningen ger en realistisk och trovärdig bild av företagets ekonomiska situation och de åtgärder som planeras för att återställa livskraften. Sak samma gäller planens förmåga att säkra livskraften.

Den som vill ifrågasätta de uppgifter som gäldenären och rekonstruktören presenterar har med hänsyn till gäldenärens grundläggande bevisbörda i princip två strategier att tillgå:

a) Den ena är att peka på sakliga felaktigheter i den utredning som gäldenären eller rekonstruktören lägger fram. Dessa felaktigheter måste också vara relevanta i förhållande till den bedömning det handlar om – till exempel motsägelsefulla uppgifter eller direkt otillräckliga uppgifter i materialet. Skulle exempelvis rekonstruktionsplanen inte innehålla uppgifter om hur en skuldavskrivning ska finansieras, kan det finnas skäl att peka på det. En annan sådan sak som kan diskuteras före omröstningen vid planförhandlingen är om en så stor majoritet av borgenärerna är emot planen att det går att säga att den inte kan antas. Det gör att livskraften kan ifrågasättas.

b) Den andra är att försöka lägga fram bevis för att väsentliga sakuppgifter som presenteras av gäldenären eller rekonstruktören inte är korrekta. Det är sannolikt mycket svårare eftersom sådan bevisning i allmänhet förutsätter ingående kunskap om gäldenärens förhållanden. Eftersom det i de exempel jag har tagit upp inte krävs full bevisning, får man anta att en missnöjd part ändå med hjälp av publika uppgifter i t ex årsredovisningar eller andra uppgifter tillgängliga för parten kan lägga fram omständigheter som gör att uppgifterna från gäldenären eller rekonstruktören kan ifrågasättas.

För att återknyta till inledningen erbjuder LFR flera frågor som det är möjligt att föra talan om inom ramen för rekonstruktionsärandet. Det kan handla om relativt komplexa bedömningar som kan göras till föremål för process inom ärendet och då med ärendelagens regler som ram. Möjlighet till tvister inom ramen för rekonstruktionen innebär också att förfarandet drar ut på tiden, vilket i sin tur kan motverka möjligheterna att rekonstruera.