EU:s förändrade utsläppshandel i 55 %-paketet. Äntligen på rätt väg?

EU:s 55%-paket är en serie av lagförslag och åtgärder som syftar till att minska EU:s utsläpp av växthusgaser med minst 55 procent till 2030, jämfört med 1990 års nivåer. För att uppnå detta mål föreslås en rad åtgärder inom olika sektorer. Flera åtgärder är nu i bruk, men vad blir konsekvenserna? I denna artikel sammanfattar Setterwalls hur det nya systemet kommer att fungera.

Artikeln är publicerad i tidningen Sydsvenskt Näringsliv nr 2:2023, i samarbete med Sydsvenska Industri- och Handelskammaren. Länk till artikel finns här.

De flexibla mekanismerna i Kyotoprotokollet har alltid i teorin varit effektiva och relevanta. Att marknadskrafterna stimuleras att verka i en viss riktning fungerar i teorin bra. När utsläppshandelssystemet skulle sjösättas 2005 fanns det dock en ängslighet hos beslutsfattarna för att systemet skulle medföra betungande ekonomiska konsekvenser. Resultatet blev en generös gratis tilldelning och ett system med ett rejält överskott av utsläppsrätter. Konsekvensen blev också att systemet blev relativt tandlöst och att en del aktörer tjänade stora pengar utan motsvarande nytta. Eftersom verksamhetsutövare vid till exempel nedläggning av verksamheter och även vid utträde ur systemet kunde behålla utsläppsrätterna, uppkom ett stort överskott och oberättigade vinster för vissa företag. Ett problem med de första handelsperioderna var framför allt att man spände över en ganska liten del av de totala utsläppen. Efterhand kom flygsektorn att inkluderas. För klimatsmarta projekt i övriga världen fanns de s.k. CDM- och JI-projekten där insatser kunde tillgodoräknas som motsvarande utsläppsrätter. Systemet klarade inte i detta skede att hantera s.k. ”Carbon leakage”, det vill säga utsläpp som sker genom att medlemsländer på grund av strikta regler i hemlandet väljer att producera i länder med lägre kostnad för utsläpp.

Carbon leakage ska genom förslagen nu kunna hanteras genom en gränsjusteringsmekanism (CBAM) som ska neutralisera alla kostnadsskillnader mellan inhemsk produktion och länder där det är billigare att släppa ut CO2. Här har man som centrala branscher identifierat järn och stål, konstgödsel, cement och aluminium. Mekanismen verkar genom att importören behöver skaffa importcertifikat för de utsläpp som producenten utomlands har haft och dessa ska i princip kosta lika mycket som utsläppsrätter. Finns det ett pris på utsläppen i det producerande landet kommer detta att gälla, men samtidigt kommer dessa branschers gratis tilldelning av utsläppsrätter i hemlandet att successivt fasas ut. Utfasningen sker mellan 2026 och 2034 och det kommer att kräva en del strategisk planering och research från verksamhetsutövarnas sida. Detta så att systemens hårda sanktioner inte slår till i onödan och att man säkrar möjliga optimeringsförtjänster. Krav ställs på kortsiktiga energieffektiviseringsåtgärder och en omställningsplan. Underlåtenhet att vidta dessa åtgärder kan leda till 20 procent minskad tilldelning som sanktion. Dessutom kommer ett handelssystem införas för vägtrafik och uppvärmning av byggnader. Det kommer att röra sig om handelssystem med särskilda rätter, s.k. ETS BRT. Länder kan även välja att ansluta ytterligare sektorer till utsläppshandelssystemet. BRT kommer inte att vara utbytbara mot ETS utsläppsrätter. Genom detta system fångar man upp bortåt 40 procent av de totala CO2-utsläppen som inte tidigare varit föremål för reglering.

Systemet kommer att fungera som tidigare med redovisning i efterhand och återlämnande av utsläppsrätterna under våren efter utsläppsåret. För de som är nya i systemet kommer det att framgå att systemet är tekniskt och inte okomplicerat. Misslyckas man med sina transaktioner eller exempelvis är sen med återlämnande, kan sanktionerna bli dramatiska. Det finns anledning att i god tid se över vad konsekvenserna kan bli för den egna verksamheten och skaffa den hjälp som behövs.