Länna Marks fordran

Högsta domstolen har i avgörandet ”Länna Marks fordran” nyligen avgjort frågan om en förvärvare av en täckningsfordran kan göra denna gällande mot gäldenären i bakre led utan hinder av att huvudfordran inte betalats. Högsta domstolen fann att det inte finns någon generell princip som innebär att huvudfordran måste vara betald för att täckningsfordran ska kunna göras gällande.

Bakgrund

En bostadsrättsförening ingick ett entreprenadavtal med en generalentreprenör om uppförande av bostadsrätter på föreningens fastighet. För utförande av vissa VA-arbeten anlitade generalentreprenören en underentreprenör. Det var alltså fråga om en avtalskedja med tre parter där den första parten var bostadsrättsföreningen (A), den andra parten generalentreprenören (B) och den tredje underentreprenören (C).

Vid utförandet av sitt arbete kom underentreprenören att genom vårdslöshet orsaka en vattenskada på fastigheten. I förhållande till generalentreprenören svarade underentreprenören för denna skada i och för sig (generalentreprenörens fordran). Generalentreprenören svarade i sin tur för denna skada i förhållande till föreningen (föreningens fordran).

Bostadsrättsföreningens försäkringsbolag reglerade skadan och övertog föreningens (A:s) anspråk mot generalentreprenören (B). Försäkringsbolaget framställde krav mot generalentreprenören, och dessa två parter ingick därefter ett avtal varigenom generalentreprenören (B) överlät sin täckningsfordran mot den skadevållande underentreprenören (C) till försäkringsbolaget (som trätt in i A:s ställe).

Försäkringsbolaget väckte därefter talan mot underentreprenören och yrkade att underentreprenören skulle ersätta försäkringsbolaget för vattenskadan som föreningen drabbats av. Underentreprenören bestred betalningsskyldighet.

Försäkringsbolagets talan grundades på fordringsöverlåtelsen. En av grunderna för underentreprenörens bestridande var att generalentreprenören (B) inte hade någon fordran mot underentreprenören (C) eftersom generalentreprenören (B) inte utgivit någon ersättning till föreningen/försäkringsbolaget (A). En annan bestridandegrund var att ett i entreprenadavtalet, mellan B och C, avtalat överlåtelseförbud hindrade A från att förvärva B:s fordran mot C.

Tingsrätten biföll försäkringsbolagets talan. Underentreprenören överklagade domen till hovrätten. Hovrätten ändrade tingsrättens dom då hovrätten fann att huvudregeln är att huvudfordran (A:s fordran mot B) måste betalas av B innan täckningsfordran (B:s fordran mot C) kan göras gällande, men öppnade för undantag i vissa fall. Vi har i en tidigare artikel redogjort för hovrättens dom, se Nytt hovrättsavgörande om möjligheten att göra gällande täckningsfordran innan huvudfordran betalts.

Högsta domstolens bedömning

Frågan i Högsta domstolen var vad som krävs för att B ska kunna göra gällande en fordran på skadestånd mot C redan innan B själv har ersatt A för en förlust som A har orsakats.

Högsta domstolen konstaterade inledningsvis dels att en fordran kan vara överlåtbar även om en betalningsskyldighet för en gäldenär inte fastställts eller fullgjorts (NJA 2018 s. 301), dels att C:s ställning inte påverkas av en överlåtelse (27 § skuldebrevslagen). Högsta domstolen fann vidare att det inte kan anses föreligga någon generell princip som innebär att B måste ha ersatt A för att B ska ha rätt att få betalt av C. Högsta domstolens slutsats var därför att, om inte något annat följer av en särskild rättsregel eller avtal, det inte krävs att B:s ersättningsskyldighet är fastställd eller fullgjord för att B ska kunna göra gällande en täckningsfordran mot C. Det måste dock som utgångspunkt finnas ett från A riktat anspråk mot B. Enligt Högsta domstolen gäller ovanstående huvudregel när det som i fallet i fråga rör en kedja av entreprenadavtal.

Högsta domstolen lämnade emellertid en ventil och hänvisade till att förhållandena är skiftande inom olika områden, och det kan inte uteslutas att detta bör påverka den rättsliga bedömningen av vilka förutsättningar som gäller för att B ska kunna kräva betalning av C i vissa situationer.
Högsta domstolen konstaterade även att ett överlåtelseförbud i ett avtal som huvudregel inte gäller mot en förvärvare av fordringen (NJA 2015 s. 1040) och att det inte fanns skäl i målet att avvika från huvudregeln. Sammanfattningsvis ansåg därför Högsta domstolen att försäkringsbolaget kunde göra gällande den från B förvärvade täckningsfordran mot C.

Våra kommentarer

Frågan i målet kan förenklat uttryckt sägas vara en variant av ”hopp i avtalskedjan”, som har behandlats i flera andra situationer (se bl.a. NJA 2007 s. 758 och NJA 2014 s. 760). Rättsfrågan är av praktiskt intresse eftersom situationen med avtalskedjor är vanligt förekommande, inte minst i entreprenadförhållanden.
I den inte helt ovanliga situationen då en underentreprenör (C) orsakar en skada för sin beställares (B) beställare (A), bör avgörandet innebära att A kan gå direkt på skadevållaren C genom att förvärva B:s täckningsfordran mot C. På så sätt kan man kringgå principen att en part har att förhålla sig till sin avtalspart och istället skapa en situation där den verkliga skadevållaren ersätter den faktiskt skadelidande utan inblandning av mellanhänder. Detta kan onekligen innebära processekonomiska fördelar då man undviker en potentiellt onödig process mellan A och B (som egentligen inte har någon skuld till skadan) eller till och med processer med alla tre parter samtidigt. Det kan dock finnas situationer där det för A är mer fördelaktigt att förhålla sig till sin avtalspart B (t.ex. om C har dålig betalningsförmåga).
Det ska bli intressant att följa den fortsatta utvecklingen, inte minst i entreprenadrättsliga regressärenden, för att se om Högsta domstolens dom kommer att medföra att fordringsöverlåtelser i avtalskedjor blir mer vanligt förekommande.