Nätavgifter och tillsyn – ska det verkligen vara omöjligt att överklaga?

I ett ärende har flera elproducenter gemensamt begärt att Energimarknadsinspektionen skulle inleda tillsyn avseende ett elnätföretags nätavgifter, som elproducenterna menade var diskriminerande mot elproducenter och inte förenliga med gällande rätt. Bland annat lyftes att producenterna ansåg att de debiterades en oproportionerligt stor del av nätbolagets kostnader för elnätet.

Energimarknadsinspektionen valde att inte inleda någon tillsyn för dessa frågor och beslutade att avskriva anmälan. Detta avskrivningsbeslut överklagades av elproducenterna, som yrkade på återförvisning till Energimarknadsinspektionen för fortsatt handläggning. Elproducenterna lyfte bland annat att myndigheten  avskrivit ärendet utan någon beslutsmotivering och utan att göra någon bedömning om nätföretagets avgifter strider mot gällande rätt. Gällande behov av motivering lyftes bl.a. att enligt artikel 60.7 elmarknadsdirektivet ska tillsynsmyndighetens beslut vara fullt motiverade för att medge rättslig prövning. Det noterades också att enligt artikel 60.8 ska medlemsstaterna säkerställa att det finns lämpliga mekanismer på nationell nivå som ger den part som berörs av ett beslut fattat av en tillsynsmyndighet rätt att överklaga hos ett organ som är oberoende av de berörda parterna.

Förvaltningsrätten hänvisade till att i praxis har beslut om att skriva av tillsynsärenden inte ansetts överklagbara och avvisade överklagandet. Varken Kammarrätten eller Högsta förvaltningsdomstolen meddelade prövningstillstånd.

Med Högsta förvaltningsdomstolens beslut den 27 mars 2026 i mål nr 1631-26 att inte bevilja prövningstillstånd är rättsläget således alltjämt sådant att det inte är möjligt att få ett beslut av Energimarknadsinspektionen överprövat, om Energimarknadsinspektionen har valt att inte inleda tillsyn.

I förarbetena till ellagen angavs i fråga om nätmyndigheten (Energimarknadsinspektionen) bl.a. att ”beträffande föreskrifter som berör hela kundkollektivet, främst nätföretagens tariffer, blir nätmyndigheten inte bunden av att en enskild ansöker om prövning och den blir inte heller bunden av sökandens yrkande. Därmed får nätmyndigheten större möjligheter att prioritera sitt tillsynsarbete på ett lämpligt sätt. Ingenting hindrar naturligtvis att enskilda kunder uppmärksammar nätmyndigheten på olika problem som sammanhänger med dessa föreskrifter. Nätmyndigheten blir dock inte skyldig att ta upp en sådan anmälan till prövning om det inte framstår som motiverat.” (prop. 1996/97:136 s. 103 f.)

Frågan är om detta är en korrekt rättslig hållning år 2026.  Ställningstagandet gjordes för nästan 30 år sedan och utan beaktande av nu aktuell EU-rätt. I sammanhanget kan även noteras att Energimarknadsinspektionen i sin rapport Ei R2026:04 bland annat angett att myndigheten har identifierat att Sverige inte fullt ut har implementerat artiklar i elmarknadsdirektivet avseende myndighetens förhandsprövning av bland annat nätavgifter. Energimarknadsinspektionen lämnar därför i rapporten förslag på regler om förhandsprövning av nätföretagens villkor, inklusive avgifter, för anslutning till elnätet och överföring av el, eller nätföretagens metoder för att beräkna eller fastställa villkor för anslutning och överföring av el som leder till att artikel 59.1 a och 59.7 a i elmarknadsdirektivet ska anses vara genomförda fullt ut.

Oaktat dessa ändringsförslag kvarstår behovet av möjlighet till överprövning – dvs. att alls ha rätt att överklaga. Givet de ekonomiska värden som står på spel för avgifter för överföring av el samt att det rör sig om grundläggande rättsprinciper om rätt till prövning bör dessa frågor bli föremål för lagstiftarens översyn.

Innehållet i denna artikel är en allmän redogörelse av informativ karaktär och är inte juridisk rådgivning att lägga till grund för bedömning i ett enskilt ärende.