Nya domar från MÖD om solkraft

Igår meddelade MÖD två intressanta domar om solcellsanläggningar. I ena målet hade domstolen att ta ställning till om en solcellsanläggning utgör en byggnad och därmed är bygglovspliktig. MÖD bedömde att solcellsanläggningen inte utgjorde en byggnad och därmed inte kräver bygglov. Däremot kan en anläggning fortfarande bli föremål för tillsyn enligt PBL.

Målet om bygglovsplikt (P 5094-23)
Efter tillsynsbegäran från grannarna beslutade bygg- och miljönämnden att det inte fanns förutsättningar att ingripa eller besluta om påföljd, då anläggningen inte ansågs utgöra en byggnad och därmed inte var bygglovspliktig. Grannarna överklagade nämndens beslut till länsstyrelsen, som bedömde att konstruktionen var att anse som en byggnad och krävde bygglov. Länsstyrelsen upphävde därför nämndens beslut och återförvisade ärendet till nämnden för fortsatt handläggning. Länsstyrelsens beslut överklagades till mark- och miljödomstolen, som också kom fram till att solcellsanläggningen utgjorde en bygglovspliktig byggnad.

MÖD:s bedömning
Enligt 1 kap. 4 § PBL definieras en byggnad som en varaktig konstruktion som består av tak eller av tak och väggar och som är varaktigt placerad på mark eller helt eller delvis under mark eller är varaktigt placerad på en viss plats i vatten samt är avsedd att vara konstruerad så att människor kan uppehålla sig i den. MÖD bedömde att anläggningen utgjorde en varaktig konstruktion och att solcellsanläggningen hade ett tak. Det spelade ingen roll att takkonstruktionen inte gav ett fullgott skydd från väder och vind respektive att endast en begränsad del av det underliggande utrymmet hade en sådan höjd att det kunde nyttjas. Vad gällde avsikten med konstruktionen konstaterade dock MÖD att det enbart fanns ett begränsat utrymme där det var möjligt för människor att uppehålla sig. Enligt ingivna ritningar hade solcellspanelerna en högsta höjd om 3 meter och en lägsta höjd om 0,5 meter. Vidare gav konstruktionen ett begränsat klimatskydd. MÖD bedömde därför att solcellsanläggningen inte var avsedd att vara konstruerad så att människor kunde uppehålla sig i den på det sätt som avses i definitionen enligt PBL. Anläggningen utgjorde således inte en byggnad.

Däremot anförde MÖD att trots att det inte är fråga om en byggnad kan anläggningen bli föremål för tillsyn. Förutom att invända att solcellsanläggningen skulle vara bygglovspliktig menade grannarna att solcellsanläggningen utgjorde en betydande olägenhet för dem. Eftersom länsstyrelsen enbart bedömt frågan om konstruktionen utgjorde en byggnad och inte övriga invändningar återförvisade MÖD målet till länsstyrelsen för bedömning om det fanns behov av att ingripa med tillsyn. MÖD ändrade MMD:s dom och undanröjde länsstyrelsens beslut samt återförvisade målet till länsstyrelsen för fortsatt handläggning.

Målet om lokaliseringsutredning (M 6624-23)
Bolaget i målet hade anmält en solcellsanläggning för samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken. Länsstyrelsen hade från allmän naturvårdssynpunkt inget att invända mot den anmälda anläggningen under förutsättning att den utfördes i enlighet med anmälan. En förening överklagade beslutet till mark- och miljödomstolen, som ansåg att förekomsten av riksintressen och jordbruksmark inte utgjorde hinder för den anmälda solcellsanläggningen.

MÖD:s bedömning
Bolaget gjorde gällande att en prövning enligt 3 kap. 4 § miljöbalken inte aktualiserades, eftersom raderna med solcellspaneler skulle placeras på ett sådant sätt som möjliggjorde fortsatt jordbruksliknande skötsel och att även odling av spannmål eller vall teoretiskt kunde ske. Efter anläggningens tekniska livslängd om 40 år menade bolaget att marken kunde återställas. MÖD ansåg emellertid att brukningsvärd jordbruksmark skulle tas i anspråk på ett varaktigt sätt om solcellsanläggningen uppfördes. Den omständigheten att marken i ett senare skede skulle kunna återställas eller att visst fortsatt brukande av marken var möjligt ändrade inte MÖD:s bedömning.

Vidare anförde MÖD att produktion av förnybar elkraft i allmänhet anses tillgodose ett väsentligt samhällsintresse i enlighet med 3 kap. 4 § miljöbalken. Däremot anförde MÖD att för att brukningsvärd jordbruksmark skulle få tas i anspråk krävdes att behovet inte kunde tillgodoses genom att annan mark togs i anspråk. MÖD hänvisade till den sk. Svedberga-domen och framhöll att länsstyrelsen visserligen inte hade haft något att invända mot den anmälda solcellsanläggningen ur naturvårdssynpunkt, men att länsstyrelsen inte hade redogjort för sin inställning avseende ianspråktagande av jordbruksmark. Vidare framgick enligt MÖD inte annat än att samtliga alternativ som bolaget undersökt närmare enbart var lokaliserade på jordbruksmark och bolaget ansågs inte tydligt redogjort för varför andra marktyper inte undersökts eller valts bort. MÖD fann därför att bolagets lokaliseringsutredning inte var tillräcklig. Utredningen visade enligt MÖD inte heller att samhällsintresset av elkraftproduktion genom solcellsanläggningen skulle väga över intresset av att bevara marken för livsmedelsproduktion. MÖD upphävde mark- och miljödomstolens dom och länsstyrelsens beslut samt förbjöd bolaget att uppföra anmäld solcellsanläggning.

Slutsatserna som kan dras av dessa två domar från MÖD är att det inte föreligger bygglovsplikt för en solcellsanläggning där det endast finns ett begränsat utrymme under solcellspanelerna med möjlighet för människor att uppehålla sig. Vid lokalisering av solcellsanläggning på jordburksmark är det vidare som utgångspunkt inte tillräckligt att enbart utreda andra alternativ på jordbruksmark. Vi följer löpande utvecklingen av rättspraxis av relevans för solkraftbranschen. Kontakta oss gärna vid frågor.

Innehållet är en allmän redogörelse av informativ karaktär och är inte juridisk rådgivning att lägga till grund för bedömning i ett enskilt ärende.