artikel / 16 maj 2022
Analys av ett nytt avgörande från Högsta domstolen angående ansvarsbegränsning
Högsta domstolen har den 11 maj 2022 meddelat en dom, som kommit att bli uppmärksammad då den bl a avser en fråga om ansvarsbegränsning.
Bakgrund
Målet rörde en skatterådgivares ansvar för lämnad rådgivning. I målet aktualiserades frågor om rådgivningen varit oaktsam, hur skadan i så fall ska bedömas och om det fanns förutsättningar att tillämpa 36 § avtalslagen på en avtalad ansvarsbegränsning. Förevarande analys är dock begränsad till frågan om ansvarsbegräsning.
Analys
Högsta domstolen bedömde att skatterådgivaren agerat oaktsamt och att denna oaktsamhet resulterat i en skada hos skadelidande. De avtalsvillkor som bedömdes vara tillämpliga mellan parterna och i förhållande till det aktuella uppdraget angav att skatterådgivarens ansvar var begränsat till det högsta av antingen två gånger skatterådgivarens arvode eller 10 gånger aktuellt prisbasbelopp. Det angavs i avtalsvillkoren att denna begränsning inte gällde om skadan orsakats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.
Inledningsvis (i denna fråga) konstaterade Högsta domstolen att oaktsamheten inte kunde kvalificeras som grov, varvid frågan var om begränsningen ändå kunde jämkas med stöd av 36 § avtalslagen. Enligt 36 § avtalslagen får ett avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Bestämmelsen förutsätter att det görs en helhetsbedömning av den aktuella situationen.
Högsta domstolen konstaterade att vid bedömningen av om en ansvarsbegränsnings skälighet så har rådgivarens befogade intresse av att skydda sig mot vårdslösa misstag och förbiseenden betydelse, varvid inverkar främst (i) graden av oaktsamhet men även (ii) vilka möjligheter till försäkringsskydd som förekommer på ömse sidor och (iii) hur centralt åtagande som har åsidosatts. En annan omständighet som kan spela roll är hur (iv) ansvarsbegränsningen förhåller sig till den avtalade ersättningen för tjänsten. Detta konstaterade kan jämföras med Högsta domstolens uttalanden i ”Den övertagna överlåtelsebesiktningen” (NJA 2017 s 113) där Högsta domstolen angav följande (p 30). ”Arten och graden av överträdelsen bör då beaktas. Det innebär typiskt sett att ett brott mot en huvudförpliktelse i större utsträckning talar för jämkning än ett brott mot en biförpliktelse eller en förpliktelse som annars kan anses vara av perifer natur. Av betydelse är vidare om parten har handlat särskilt klandervärt eller t.o.m. uppsåtligt. Men någon egentlig begränsning av vad för slags omständigheter som kan tillmätas betydelse gäller inte.”
Min uppfattning har, i anledning av NJA 2017 s 113, varit att – även om Högsta domstolen i det avgörandet lagt vikt vid graden av överträdelse – det varit svårt att bilda sig en tydlig uppfattning kring vilken eller vilka av faktorerna i (i) – (iv) ovan som har eller borde ha störst betydelse. Genom förevarande avgörande synes Högsta domstolen ha tydliggjort att det är (i) ovan (arten och graden av överträdelse) som typiskt sett torde ha störst betydelse för frågan om en ansvarsbegränsning kan jämkas. T ex anger Högsta domstolen (p 39) att ”graden av oaktsamhet [är] en central del i bedömningen av om en ansvarsbegränsning ska jämkas”. Detta är i så fall ett välkommet klargörande av Högsta domstolen. Denna typ av klargöranden underlättar för parter (och deras ombud) att bedöma riskavvägningen mellan parterna, och bidrar därmed förhoppningsvis till undvikande av onödiga rättegångar i frågan framgent.
Slutligen konstaterade Högsta domstolen att bedömningen av jämkning av en ansvarsbegränsning måste ske genom en samlad bedömning av omständigheterna varvid det – särskilt mot bakgrund av att den oaktsamhet som kunde läggas skatterådgivaren till last var ”förhållandevis begränsad” – inte fanns anledning att jämka ansvarsbegränsningen (p 40).
Även om det inte ska inverka på avgörandets verkan som prejudikat kan konstateras att två justitieråd (varav ett var referent i målet) var skiljaktiga. De skiljaktiga gjorde en annan bedömning i frågan om hur klandervärd skatterådgivarens oaktsamhet var varvid de skiljaktiga, såsom det får uppfattas, lade stor tonvikt vid det förhållande att skatterådgivaren ansågs ha brustit i sitt centrala åtagande gentemot uppdragsgivaren. Härvidlag kan konstateras att frågan om ”felbedömningen” avsåg ett ”centralt åtagande” eller inte torde utgöra en del av oaktsamhetsbedömningen. Det är alltså inte helt självklart hur man ska vikta, eller skilja på, p (i) och (iii) ovan. Typiskt sett torde det ju vara oaktsamt att brista i ett ”centralt åtagande”, och tvärtom.
Men, enligt min uppfattning är det intressanta med detta avgörande alltså inte hur majoritet och minoritet värderar graden av oaktsamhet, utan istället att Högsta domstolen nu synes ha tydliggjort det förhållandet att det är arten och graden av oaktsamhet som typiskt sett har störst inverkan på den samlade bedömning som ska ske vid en prövning av jämkning av en ansvarsbegränsning.
