EU-domstolen underkänner de svenska ränteavdragsbegränsningsreglerna

EU-domstolen har i den nyligen meddelade domen C-484/19 funnit att de svenska ränteavdragbegränsningsregler som infördes 2013 strider mot etableringsfriheten. Domen berör ett stort antal företag som nu i många fall kommer kunna begära omprövning av nekade ränteavdrag.

Bakgrund
De svenska reglerna ifråga gällde från 2013 till 2018 och begränsade svenska företags möjligheter att göra avdrag för ränteutgifter som avsåg skulder till företag i samma intressegemenskap. Huvudregeln under dessa regler var att ränteutgifterna inte var avdragsgilla. Avdrag tilläts dock om inkomsten som motsvarade ränteutgiften skulle ha beskattats med minst tio procent i den stat där det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till inkomsten hör hemma (tioprocentsregeln), så länge skuldförhållandet inte huvudsakligen etablerats för att intressegemenskapen skulle erhålla en väsentlig skatteförmån (undantagsregeln).

Reglernas infördes som ett försök att motverka skatteplanering med ränteavdrag som riskerade att urholka det svenska beskattningsunderlaget. I praktiken har reglerna dock inneburit att även rent affärsmässiga skuldförhållanden omfattats, och har medfört svårigheter för svenska företag att få avdrag på räntor på lån från utländska koncernbolag jämfört med motsvarande räntor från svenska koncernbolag.

I det aktuella målet hade ett svenskt bolag, Lexel, finansierat ett köp av 15 procent av aktierna i ett bolag i samma koncern genom ett lån från ett franskt bolag som ingick i koncernen. Det franska bolaget redovisade under det aktuella beskattningsåret ett skattemässigt underskott och ränteinkomsten som härrörde från lånet kunde därför kvittas mot underskottet. Den franska bolagsskatten låg på 34,43 procent och avdraget stred därmed inte som utgångspunkt mot tioprocentsregeln. Skatteverket ansåg dock att skuldförhållandet etablerats huvudsakligen för att intressegemenskapen skulle erhålla en väsentlig skatteförmån. Avdrag för ränteutgifterna nekades därför för Lexel i Sverige.

Lexel överklagade beslutet och anförde som grund att beslutet stred mot etableringsfriheten inom EU. Målet gick till Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) som begärde förhandsavgörande av EU-domstolen för att kunna avgöra frågan.

Utgången i målet
EU-domstolen konstaterade inledningsvis att en restriktion mot etableringsfriheten förelåg, eftersom räntan hade varit avdragsgill enligt de svenska koncernbidragsreglerna om det mottagande franska bolaget hade varit svenskt. Denna skillnad inverkar negativt på bolags möjlighet att utöva sin etableringsfrihet.

Vidare ansåg domstolen att restriktionen inte kan rättfärdigas av intresset att bekämpa skatteundandragande eller skatteflykt, eftersom undantagsregeln kan omfatta transaktioner som genomförs på marknadsmässiga villkor och därmed inte utgör rent konstlade eller fiktiva upplägg i syfte att undvika skatt.

Reglerna rättfärdigas enligt domstolen inte heller av behovet att säkerställa en välavvägd fördelning av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna. I sin motivering till detta tycks domstolen konstatera att en gränsöverskridande transaktion mellan två bolag inom EU som sker på marknadsmässiga villkor, inte innebär någon negativ påverkan på den välavvägda fördelningen av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna.

Inte heller när dessa två intressen beaktas tillsammans kan restriktionen anses rättfärdigad. Domstolen konstaterade därför att de svenska ränteavdragsbegränsningsreglerna strider mot etableringsfriheten.

Slutsatser
Hur HFD kommer tolka domen när målet slutligen ska avgöras i Sverige återstår att se. Troligtvis är det dock så att Skatteverkets möjligheter att neka avdrag för ränteutgifter till koncernbolag hemmahörande i EU med stöd av undantagsregeln är klart begränsade i de fall koncernbidrag hade tillåtits till det räntemottagande bolaget om det hade haft hemvist i Sverige.

Utgången i målet är välkommen då de ränteavdragsbegränsningsreglerna inneburit en stor rättsosäkerhet och varit föremål för omfattande kritik under flera år. Domen innebär att ett stort antal företag som fått sina ränteavdrag nekade nu kommer kunna se över möjligheterna till omprövning av dessa beslut och anföra att omständigheterna i Lexel-målet även är tillämpliga på deras situation. För detta gäller dock sexårsfristen vilket innebär att i vart fall beslut som avser beskattningsår 2015 till 2018 omfattas.

Domen ger även upphov till flera andra frågor utöver de som besvaras i domskälen. En är om tillämpningen av den så kallade ventilen också kan påverkas av utgången i målet. Trots att EU-domstolen inte berör regeln i domen kan dess tillämpning komma att påverkas av domstolens utförliga analys av rättfärdigandegrunderna.

En annan fråga är om den nuvarande ränteavdragsbegränsningsregeln i 24 kap. 18 § 2 st. inkomstskattelagen kan anses förenlig med EU-rätten. Regeln, som infördes 2019 och tillsammans med vissa andra bestämmelser ersatte 2013 års regler,  begränsar inte möjligheten till ränteavdrag i lika stor utsträckning som tidigare regler. Om den emellertid kommer anses omfatta mer än endast fiktiva upplägg med skatteundandragande syfte kan det ifrågasättas om inte även den strider mot etableringsfriheten på samma sätt som 2013 års undantagsregel.

Vidare berör domen endast ränteavdragsbegränsningsreglernas påverkan på etableringsfriheten, som till skillnad från kapitalrörelsefriheten inte gäller gentemot länder utanför EU/EES. Det är därmed oklart i vilken mån kapitalrörelsefriheten kan komma att beröras av domen, vilket skulle kunna få betydelse i det fall mottagaren av ränteinkomsten har hemvist utanför EU/EES.

Setterwalls kommer fortsätta följa rättsutvecklingen noga och kan bistå i omprövningar och med övrig rådgivning kring vad domen innebär för just ert företag.

Innehållet i denna artikel är en allmän redogörelse samt utgör generell information och utgör inte juridisk rådgivning att lägga till grund för bedömning i ett enskilt ärende.