Förslag om rätt till ersättning för rättegångskostnader i förvaltningsprocessen – ett litet steg i rätt riktning

Den 24 november 2025 lämnades betänkandet SOU 2025:111 ”Rättssäkerhetens pris” som över till regeringen. Utredningen behandlar bland annat frågan om i vilka fall det bör finnas en rätt för enskilda parter (innefattande både privatpersoner och bolag) att få ersättning för sina rättegångskostnader i förvaltningsmål. I utredningen föreslås att införa en möjlighet för enskilda parter att få rättegångskostnader i sådana mål ersatta av allmänna parter (till exempel myndigheter). Detta är ett välkommet steg i rättsutvecklingen som många har väntat på. Förslaget innehåller dock vissa otydligheter som riskerar att medföra bristande förutsebarhet.

Bakgrund

Frågan om enskildas rätt till ersättning för rättegångskostnader i förvaltningsprocessen har varit föremål för diskussion sedan lång tid tillbaka. Den nuvarande ordningen i förvaltningsmål är att en enskild part inte har möjlighet att få ersättning för kostnader som parten haft för utförande av sin talan inom ramen för förvaltningsmålet. Detta gäller oavsett utgången i målet och oberoende av om kostnaderna är befogade eller inte. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens praxis (HFD 2022 ref. 10) gäller att ett yrkande om kostnadsersättning i ett förvaltningsmål ska avvisas. En enskild part är i stället hänvisad till att föra en talan om skadestånd i ett separat förfarande hos Justitiekanslern eller i allmän domstol. Rätten till skadestånd omfattar dock inte alla processer där enskilda har nått framgång med en talan i förvaltningsrätt. I det nuvarande systemet har det således saknats en generell möjlighet för enskilda att kräva ersättning för sina rättegångskostnader.

Denna ordning har motiverats bland annat av att förvaltningsprocessen, till skillnad från exempelvis den dispositiva tvistemålsprocessen i allmän domstol, är utformad så att enskilda parter i de flesta fall förväntas kunna föra sin talan på egen hand samt att förvaltningsdomstolarna har en utredningsskyldighet och att den enskildes motpart oftast är en myndighet som ska agera objektivt och därigenom bidra till den enskildes rättssäkerhet.

Enligt vår erfarenhet är dock verkligheten många gånger en annan. I förvaltningsdomstolarna hanteras ett mycket stort antal olika måltyper av skiftande karaktär och varierande komplexitet. Frågorna som prövas inom ramen för en förvaltningsprocess är i många fall av mycket komplicerad karaktär, vilket särskilt gäller mål som berör rättsområden som styrs av EU-rätt.

Förvaltningsprocessen har vidare karaktären av obligatorisk tvåpartsprocess, vilket medför att förvaltningsdomstolar många gånger överlåter till parterna att svara för utredningen och förhåller sig mer passiv till domstolens skyldigheter enligt officialprincipen. Tvåpartsprocessen innebär också att de myndigheter som uppträder som parter ofta intar ett partsperspektiv. Detta i sig innebär en skev maktbalans mellan parterna som kan motivera behovet för enskilda att anlita externa ombud för att kunna tillvarata sina rättigheter.

Mot denna bakgrund är det välkommet att det införs en möjlighet för enskilda parter att få rättegångskostnader ersatta av allmän part i förvaltningsmål. Utöver att denna åtgärd främjar rättssäkerheten bör, såsom även framhålls i betänkandet, den kostnadsrisk som regleringen skulle innebära för allmän part kunna bidra till att myndigheter får incitament att höja kvaliteten i beslutsfattandet och att noga överväga behovet av åtgärder som medför att en enskild dras in i en process.

Utredningens förslag

I korthet innebär lagförslaget att en allmän part ska vara skyldig att ersätta en enskild parts rättegångskostnader, om det är oskäligt att den enskilde själv ska stå för kostnaderna. Vid denna bedömning ska särskilt beaktas om kostnaderna har varit befogade med hänsyn till:

• utgången i målet,
• sakens beskaffenhet och
• målets betydelse för den enskilde.

I utredningen nämns som exempel att enskilda i större utsträckning bör anses ha haft befogade kostnader för att försvara sig mot ingripande myndighetsåtgärder såsom vid sanktioner, återkrav eller förbud.

Utgångspunkten ska dock enligt utredningen även fortsättningsvis vara att enskild part ska stå sin egen kostnad. Det är först om det är oskäligt att den enskilde inte får ersättning för sina rättegångskostnader som möjligheten till ersättning av allmän part inträder enligt den föreslagna regleringen. Det handlar enligt betänkandet om situationer där kostnadsersättning behövs för att tillgodose en enskild parts möjlighet att lägga fram sin sak inför domstolen eller för att tillförsäkra partens rätt till likställdhet i processen. Oskälighetsrekvisitet tar alltså sikte på situationer där en enskild drabbas på ett orimligt sätt om ersättning inte lämnas.

Bedömningen av om en kostnad har varit befogad ska enligt betänkandet göras med beaktande av den enskildes förmåga att själv ta till vara sina intressen i målet. En kostnad kan enligt betänkandet i princip anses vara befogad endast om den enskilde inte själv kunnat utföra det arbete eller vidta den åtgärd som kostnaden avser. För att en kostnad ska anses ha varit befogad krävs enligt betänkandet som utgångspunkt att den enskilde har vunnit framgång i målet, men i undantagsfall kan det även finnas en rätt till kostnadsersättning för en part som inte vunnit framgång i ett mål (exempelvis i så kallade prejudikatmål). Det måste enligt lagförslaget även beaktas om kostnaderna har varit befogade med hänsyn till sakens beskaffenhet och målets betydelse för den enskilde. Detta kan jämföras med civilprocessen där den vinnande parten som utgångspunkt har rätt till ersättning för den fulla ”kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt”. Utredningen ger således uttryck för tydliga begränsningar i ersättningsrätten jämfört med vad som gäller i civilprocessen.

Setterwalls kommentarer

Vår erfarenhet visar att förekomsten av komplexa och omfattande mål ökar i förvaltningsdomstolarna. I vårt dagliga arbete kommer vi ofta i kontakt med komplicerade frågeställningar som hänför sig till myndighetsutövning riktad mot enskilda bolag. Under de senaste åren har vi företrätt ett stort antal företag inom många olika branscher i förvaltningsrättsliga mål, till exempel avseende frågor om tillstånd att bedriva viss verksamhet och offentligrättsliga avgifter. Dessa mål är ofta av stor betydelse för det enskilda bolaget, ekonomiskt eller principiellt, varför utfallet riskerar att få en betydande påverkan på bolagets verksamhet. Vidare berör målen vanligtvis komplicerade sakförhållanden och komplexa juridiska frågeställningar som spänner över såväl svensk rätt som EU-rätt. Behovet av sakkunnig juridisk hjälp i mål av detta slag kan knappast ifrågasättas.

Även om utredningen är ett tydligt steg i rätt riktning så lämnar den en del övrigt att önska. I utredningen riktas fokus på fysiska personers rätt till ersättning, vilket gör att näringslivets behov hamnar i skymundan. I syfte att främja förutsebarhet hade vi gärna sett att även enskilda bolags rätt till ersättning för rättegångskostnader lyfts fram och tydliggörs.

Vi ser en risk att den osäkerhet som följer av förslaget fortsättningsvis kommer att medföra att endast ekonomiskt starka bolag vågar ifrågasätta myndighetsbeslut och driva förvaltningsrättsliga processer för att tillvarata sina rättigheter. För att rätten till en rättvis rättegång ska bli verklighet för alla bolag måste lagstiftningen formuleras så att det klargörs under vilka förutsättningar som företag kan räkna med att få sina rättegångskostnader ersatta av en allmän motpart. Enligt vår uppfattning saknas sådan tydlighet i den föreslagna regleringen, men förhoppningsvis kommer förslaget att förbättras under den fortsatta lagstiftningsprocessen.

Setterwalls tvistlösningsgrupp bevakar den fortsatta rättsutvecklingen och finns tillgänglig vid frågor.